Inför draften: Låga draftvalen som lyckats

Draftplaceringen betyder såklart mycket - men absolut inte allt.
I söndags firade Sidney Crosby och Patric Hörnqvist sin andra raka Stanley Cup-titel tillsammans.
Den ena draftades av Pittsburgh Penguins som nummer ett 2005. Den andra 229 val senare samma år av Nashville Predators.

Ni kan nog själva lista ut vem av spelarna som valdes på vilken plats och att Crosby en dag skulle få lyfta Stanley Cup-titeln rådde det nog inga tvivel om. Att Hörnqvist skulle få göra det, och dessutom med Crosby, var måhända mindre troligt. Men det stora avståndet mellan dem i draftlistorna då är knappast något som märks nu, tolv år senare.
Visst, Crosbys uppvisning i årets slutspel belönades med Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP. Men Hörnqvist insats var minst lika viktig som Crosbys för vem vet hur det hade slutat om inte han stått rätt och vallat in pucken via Pekka Rinne i den sjätte finalmatchen.
När Patric Hörnqvist valdes den där junidagen 2005 var det många som ansåg att Hörnqvist saknade skridskoåkningen för att spela i NHL. Vad han däremot hade var en vinnarmentalitet utan dess like vilket med åren tagit honom till den absoluta toppen.

Vi har sett det förr - att spelare som valts i de senare runderna av draften ändå kommit att ha spelat stora roller i sina NHL-lag.
Vi såg det i Detroit Red Wings som 1998 draftade Pavel Datsyuk som nummer 170 och året därpå Henrik Zetterberg som 210. Jonathan Ericsson valdes sist i draften 2002 men knappt ett decennium senare vann Red Wings Stanley-Cup med Datsyuk, Zetterberg och Ericsson som tre av laget största stjärnor.
Och på tal om Detroit. Tomas Holmström som har fyra (!) Stanley Cup-ringar valdes först som nummer 257 i den tionde draftrundan 1994 - men "Homer" fick ändå en ganska fin karriär.
Ni kanske minns att Samuel Påhlsson vann Stanley Cup med Anaheim Ducks 2007? Han draftades som nummer 176 totalt i draften 1996 av Colorado Avalanche.
Ottawa Senators plockade Daniel Alfredsson så sent som nummer 133 1994. Han tog omgående plats i laget, utsågs till årets rookie och blev till slut klubben största spelare genom tiderna.
Vi har också sett New York Rangers och Nashville Predators dra nytta av sena val. Rangers valde Henrik Lundqvist som nummer 205 år 2000 och Pekka Rinne valdes som 258 år 2004 av Predators och vad de betyder för sina klubbar i dag har väl knappast undgått någon med insikt i den här ligan.

Ingenting är omöjligt med andra ord.
Det ska så klart till en hel del tur och en gedigen scouting och ett par trejder, som i fallet Hörnqvist, för att hitta essen. Men de finns där och en dag kan det innebära, precis som för Penguins, Red Wings och Ducks, en Stanley Cup-titel.
I år är det New Jersey Devils som väljer först och mästarna Penguins sist. Med en vecka kvar till årets draft sitter förmodligen favoriterna till att gå som nummer ett, Nolan Patrick och Nico Hischier, och drömmer om hur det skulle vara att få sitt namn uppläst först av alla. Samtidigt sitter andra spelare runt om i världen och bara hoppas på att deras namn ska läsas upp överhuvudtaget under någon av draftens runder.
Draftplacering betyder en del för varumärket, för statusen och för klubben som får valet. Men det betyder inte att det är kört för dem som draftas betydligt lägre att vinna något. Det har Hörnqvist och en hel drös andra spelare redan bevisat och det kommer vi få se det fler gånger framöver.
Förra året valdes Auston Matthews som nummer ett av Toronto Maple Leafs. Sist valdes tjecken Filip Helt av St. Louis Blues. Oddsen på att de någonsin kommer att spela ihop och inte minst vinna något ihop är minimala. Men de finns där likväl och det är en del av tjusningen med det här.
Att draftas som nummer ett betyder såklart mycket - men att gå som nummer 230 är inte fy skam det heller.