Skip to main content

En kort stund var Peter Forsberg bäst i världen

av Risto Pakarinen / NHL.com

Det finns faktiskt de som tycker att Peter Forsbergs karriär var lite för kort för att han ska bli invald till Hockey Hall of Fame direkt. Men har man vunnit nästan alla titlar som går att vinna, och det två gånger om, och dessutom blivit vald till ligans mest värdefulle spelare, så hör man hemma bland spelets legendarer.

Viljan att vinna är det som alla lyfter fram när man pratar om Forsberg.

– Jag vet inte ens om jag hade mer vilja att vinna än någon annan, men jag bryr mig. Fortfarande frågar min fästmö om hela vår lördag måste gå ut på om Modo vinner … men det gör det. Jag blir på dåligt humör om de förlorar, sa Forsberg till nhl.com

– Farsan är lite likadan, han har temperament i alla fall. Det kanske är en kombination av mamma och pappa. De har berättat om när jag var liten och min morbror skulle hämta mig från en cup. Vi hade förlorat matchen och jag vägrade att byta om. Jag bara tog alla mina kläder, stoppade dem i trunken och surade i bilen. Så det måste vara medfött eftersom det syntes redan då, sa han med ett skratt.

Han vann VM-guld som 18-åring 1992, en gång till med pappa Kent som coach 1998, OS-guld i Lillehammer 1994 (den med frimärkesfinten) och sedan med Mats Sundin i Turin 2006, och dessutom Stanley Cup med Colorado Avalanche 1996 och 2001.

Dessutom vann han TV-Pucken med Ångermanland 1988. Han är helt enkelt en vinnarskalle utan like.

– Den avgörande faktorn i hans framgångar är viljan. När han kopplar på de där ögonen, då vet man att det är match, säger Roger Hansson, som var “Foppas” rumskompis i VM 1992, och vann OS-guld med honom 1994.

– Det är det jag tänker på när jag tänker på “Foppa”. Jag ser den där tävlingsdjävulen, som är desperat att få framgång och vinna. Ögonblicket efter SM-finalen [1994] där han är så arg på domaren.

Ja, ibland rann det över.

1994 hade Forsberg vunnit sitt första VM-guld, hade avgjort OS-finalen, och var ute efter SM-guld. Han hade stannat i Sverige för att kunna spela i OS, och förhoppningsvis vinna SM-guld med Kent som tränare. Och de kom nära, men förlorade finalen med 3-2.

– Jag är grymt besviken på Börje. Han är så jävla dålig. Han är så jävla kass att jag skulle vilja dra på han en smäll, sa en arg “Foppa” efter den sista finalmatchen, och hans ögon brann som aldrig förr.

Även idag, tjugo år efter finalen, tar han upp den ödesdigra matchen.

– Det var helt otroligt hur fort det gick, vi förlorade SM-finalen också. Att vinna de tre [så ung] var ju fantastiskt, men fyran var också nära, säger han.

Då var han större än någonsin. En ung nationalhjälte från Örnsköldsvik hade tagit Modo från sista slutspelsplatsen till final, på egen hand kändes det som. Hela bygden stod bakom Modo. Folk tog ledigt från jobbet för att kunna köa för biljetter till finalen.

– Vi hade ett kämpalag och vi var underdogs. Vi hade många unga, [Magnus] Wernblom och jag, Mackan [Näslund] hade dragit. Jag träffar många från det laget fortfarande, det är en speciell känsla, säger han.

Det stod skyltar med “FOPPALAND” vi kommungränsen och skylten på Forsbergs hemgata byttes mot en där det stod “Foppavägen”.

– Jag var blyg och tillbakadragen, så jag tänkte aldrig att jag hade med saken att göra. Jag bara körde på mot nästa match och satt aldrig och funderade på om jag var bra eller dålig. Jag hade alltid respekt för äldre, rättade in mig i ledet, jag tror jag var lätt att coacha, jag gnällde inte utan bara körde på. Jag var bara helt enkelt blyg, säger han.

Utanför rinken ja.

– På isen blev jag en helt annan person när tävlingsinstinkten tog över. Jag var världens snällaste människa utanför, skulle inte säga något alls till domarna, men skulle sedan kunna be dem dra åt i skogen efter fem minuters spel. Det spelade ingen roll om det var 13 000 på läktaren. Vi skulle bara göra mål.

En sak reflekterade han dock över.

– Jag ville inte att de skulle hylla mig på isen.

Det var nämligen dags att erövra NHL. Peter Forsberg vann Stanley Cup 1996, och blev då, som 23-åring, medlem i Triple Gold Club efter att ha vunnit VM- och OS-guld och Stanley Cup. Och han hann knappt reflektera över det.

– Jag tänkte inte på det. Sedan vann vi VM-guld 1998, och Stanley Cup igen 2001, det rullade på. Sedan var det fem år till nästa OS-guld men det hade kunnat bli annorlunda kan man tycka. Sedan dess hade jag inte mycket med saken att göra förutom att jag var där. Jag hade en fantastisk tur, säger “Foppa”.

Och på något sätt var det just han, Sundin och Nicklas Lidström som fixade avgörande målet i OS-finalen mot Finland 2006.

Fotproblemen hade börjat 2003 när han vann poängligan och Hart-priset som NHL:s mest värdefulle spelare.

– Jag var som bäst precis när det gick åt skogen, 2003. Jag, [Milan] Hejduk och [Alex] Tanguay spelade tillsammans, och det kändes att vi var bättre än alla andra. Jag bytte skridskor efter tio matcher och mina sista 60 matcher var mina bästa någonsin. Efter det fanns det inga direkt bra säsonger, förutom första tiden i Flyers kanske, före julen.

Dessutom hade han haft problem med andra skador redan tidigare.

– Ja, med ljumsken och mjälten som sprack. Lite av det ena och det andra, vissa säsonger. Det var upp och ner.

– Men jag skulle inte byta ut min karriär. Jag har fått träffa intressanta människor, fick jättebra kompisar, och vann mycket. Jag har ju inga problem med livet efter hockey. Jag hade jättetur med karriären, säger Forsberg.

På måndag tar han sin plats bland legendarerna.

Se mer