Skip to main content

Tränarbytenas påverkan på laget

Vad händer när ett lag byter tränare? Vilka parametrar ändras och hur kan det gå?

av Sixten Funqvist @Funqvist / NHL.com/sv Korrespondent

Varje vecka gräver NHL.com/sv djupare i statistiken i vår artikelserie "Bakom Siffrorna". Vi kommer att kika på trender, historik och analysera det som händer i ligan. Vad händer med ett lag när man byter tränare mitt i säsongen?

Efter att vi förra säsongen gått i princip hela grundserien utan att se en enda tränare sparkad har klubbarna redan börjat göra förändringar i ledningsstaberna. I söndags fick John Stevens gå från Los Angeles Kings och under tisdagen bröt Chicago Blackhawks med Joel Quenneville. Hur har det gått för klubbar som har gjort tränarbyten under säsongen? Vi har tittat i bakspegeln och statistiken för att se vad dessa två kan ha framför sig. 

 

[Få de senaste nyheterna från NHL på Twitter via @NHLsv]

 

Den kanske mest jämförbara tränare att få kicken - både i tidpunkt på säsongen och med avseende på klubbens slutspelsambitioner - är måhända Gerard Gallants avsked från Florida Panthers i november 2016. Efter 11-9-1 på de 21 första matcherna (1,095 poäng per match) låg Panthers fyra poäng från slutspel - gott om tid för ersättaren Tom Rowe att ratta skutan rätt, kan tyckas. Men under Rowe sänkte laget sitt poängsnitt per match till 0,95 (24-27-10) och klubben slutade hela 14 poäng från slutspel den våren. Skottprocenten i fem-mot-fem sjönk från 7,2% på de 21 första matcherna till 6,4 på de avslutande 61 matcherna. Lagets SAT% sjönk också - från 51,15% under Gallant till 50,26 under Rowe. Hårt sagt kan man säga att det momentum Panthers hade sjönk efter tränarbytet. 

Ett par år tidigare, närmare bestämt i januari 2014, såg Toronto Maple Leafs ut att vara på väg mot sitt första slutspel på många år. Därför är måhända tränarbytet - där Randy Carlyle ersattes av Peter Horacheck - såhär i efterhand en smula förbryllande. Under Carlyle (21-16-3 innan han fick sparken) låg Leafs en poäng på rätt sida om slutspelsgränsen för att under Horacheck duka under fullständigt. Laget vann bara nio av de avslutande 42 matcherna (9-28-5) och sänkte sitt poängsnitt från 1,125 till 0,547. Skottprocenten i fem-mot-fem gick från 9,5 till 5,7 och även om laget faktiskt begränsade motståndarnas skottförsök efter tränarbytet var man fortfarande akterseglade på den punkten genom hela säsongen - Leafs höjde sin SAT% från 44,58% till 48,28%. Rent statistiskt kan man faktiskt dra slutsatsen att lagets agerande var rätt utifrån ett långsiktigt perspektiv då man täppte till försvaret en aning men att det inte var tillräckligt - inte minst med tanke på att anfallsspelet blev desorienterat. Det understryks inte minst av att lagets powerplay-effektivitet var 20,1% under de första 40 matcherna. Under de avslutande 42 var den 11,5%(!). 

När Jacques Martin fick kicken från Montreal Canadiens under hösten 2011 hade han ett facit på 13-12-7 och Habs, som desperat ville gå till slutspel trodde sig kunna knappa in de två poäng som saknades genom att byta tränare. Men lagets SAT% gick ner från 48,8 till 46,92. Man blev sämre i numerärt underläge (från 89,9 till 87,6 procent) och tog färre poäng per match under återstoden av säsongen: 0.9 jämfört med 1,03 per match. Det gjorde att laget slutade hela 14 poäng ifrån slutspelsplats. 

Det finns naturligtvis solskenshistorier också. Pittsburgh har, på senare tid, stått för två stycken. Vi börjar med den senaste. När Mike Johnston fick sparken efter 15-10-3 under hösten 2015 blev utväxlingen enorm i Penguins. Under Mike Sullivan tog laget 1,31 poäng per match på de avslutande 54 matcherna (att jämföra med 1,18 på de första 28). Lagets SAT% sköt i höjden: Från 48,39 på de första 28 matcherna till 52,72 totalt för säsongen när grundserien summerades (under Sullivans 54 matcher var det 54,89%). Lagets effektivitet i powerplay gick från 15,6 procent under Johnston till 20,0 på de matcher Sullivan coachade laget. Pens höjde även sint skottprocent till 8,1 från 6,5 - en siffra som är närmre en genomsnittlig skottprocent för ett topplag. Pens gick sedan hela vägen och vann Stanley Cup - två år i rad. Pens blev även mästare 2009 efter att lagledningen bytt ut Michel Therrien med 25 matcher kvar av säsongen. Therrien fick lämna efter 27-25-5 (1,035 poäng per match) och under nye coachen Dan Bylsma blev facit 18-3-4 (1,6 poäng per match).På den tiden fanns inte NHL.coms avancerade statistik och därför kan vi inte jämföra SAT%. Men spelet i powerplay blev bättre (19,5% jämfört med 16,1) och det blev även spelet i numerärt underläge: 87,4% jämfört med 80,5. Vi kan också titta på mål per match bara för att få en parameter: Under Bylsma gjorde laget 3,5 mål per match istället för 2,92 under Therrien. Penguins släppte dessutom in fler mål per match; 2,68 jämfört med 2,14. Laget ökade alltså produktionen med 0,58 mål per match jämfört med att man släppte in 0,54 mål mer. Målskillnaden blev således 0,04 mål bättre per match.  

Samma jämförelse kan vi göra med Colorado Avalanche anno 2002-03. När Bob Hartley fick kicken hade Avs spelat ihop 33 poäng på 31 matcher (10-8-9-4). Med Tony Granato på bänken istället höjde man poängsnittet från 1,064 poäng per match till 1,412 poäng per match. Granato ledde laget till divisionstiteln - mycket tack vare ett nära nog magiskt powerplay som höjde sig till 22,6% från 14% och ett spel i numerärt underläge som gick från 78% med Hartley till 85,6% under Granato. 

Från och med säsongen 2003-04 har det, under en 82 matcher lång säsong, krävts 92 (91,84) poäng för att nå slutspelet. Det för oss tillbaka till årets säsong och de två klubbar:

Kings stod på nio poäng när Stevens försvann och skulle således behöva ta 83 poäng på 73 matcher: 1,14 poäng per match. Laget hade ett powerplay på 14,9% och ett spel i numerärt underläge som klarade 81,1% av alla utvisningar. Powerplaystatistiken, för hela säsongen, är nu uppe 16,7% efter att man gjort mål på den enda chans man fick i Willie Desjardins första match och spelet i numerärt underläge på 82,9% sedan man klarat samtliga fyra utvisningar man drog på sig i samma match. Skottprocenten var 5,9 och är nu på 8,3. Det är ett litet smakprov, men ändå ett steg i rätt riktning.

 

[Relaterat material: Tränarbyte i Kings - räcker det?]

 

För Chicago innebär "92-poängsutmaningen" att man under nye tränaren Jeremy Colliton skulle plocka 1,164 poäng per match på de 67 matcher laget hade kvar när Quenneville försvann. Lagets powerplay har inte klickat (14,0%) och spelet i numerärt underläge (78,6%) behövde också förbättringar. 

Så sent som våren 2016 räckte det med 87 poäng (Minnesota Wild) att ta sig till slutspel men det har bara hänt under två säsonger sedan våren 2003 att ett lag klarat sig till slutspel på färre poäng än 91 - Montreal och Philadelphia Flyers gjorde det 2010, båda på 88 poäng. En titt i backspegeln visar att det går att nå slutspel med ett tränarbyte under säsongen, och en vanlig väg framåt är starkare anfall - ofta styrt av ett bättre powerplay. 

Se mer

NHL använder sig av så kallade "cookies" - textbaserade datafiler hämtade från din dator. Genom att använda NHL's olika hemsidor och andra onlinetjänster samtycker du till användandet av dessa, vidare specificerat i vår Integritetspolicy, vårt Användaravtal och vår Policy för Cookies.