Superstjärnor tongivande i Cup-jakten

När Alex Ovechkin lyfte Stanley Cup-bucklan för första gången och släppte ut modern av alla primalskrik var det som att han skickade ett meddelande till alla som någonsin tvivlat på honom. Alla som någon gång ifrågasatt hans driv eller vilja att vinna. Alla som vid något tillfälle sagt att det inte går att bygga ett vinnarlag kring en offensiv ytterforward.
Låt oss dock vara väldigt tydliga med en sak: han hade god hjälp.

Evgeny Kuznetsov vann slutspelets poängliga och visade prov på poänggörande centerspel inte skådat sedan Evgeni Malkin gjorde 36 poäng (14+22) på 24 matcher i slutspelet 2009. Nicklas Bäckström fortsatte leverera enligt poängsnittet han hållit i princip hela sin karriär - en poäng per match. Tom Wilson klev fram som en formidabel powerforward i klass med Milan Lucic när denne var som bäst. T.J. Oshie drev sin kombination av skicklighet och kämpaglöd till sin yttersta spets. Lars Eller då? Ja, han ersatte under slutspelet såväl Kuznetsov som Bäckström och gjorde dessutom det Stanley Cup-vinnande målet. Då har vi inte ens nämnt den robusta backbesättningen med spelare som John Carlson, Matt Niskanen, Dmitry Orlov och Michal Kempny som alla höjde sig ett snäpp när det krävdes. Eller Braden Holtby som vid tillfällen var en levande vägg för Capitas.
Relaterat material: ["Ovi" & "Kuzy" - Caps tvåhövdade monster]
Summa summarum: Washington Capitals vann via en laginsats.
Utan Ovechkin - en superstjärna i ordets sanna bemärkelse - hade det dock inte varit möjligt. Ryssen belönades välförtjänt med Conn Smythe Trophy efter två månader fyllda av uppoffrande spel och viktiga mål.
- Det känns som en dröm, sade Ovechkin till NHL.com/sv. Det var en lång, tuff säsong men vi kämpade oss igenom den. Vi har jobbat så hårt för det här i flera år. Nu gav vi det en sista knuff framåt och fick äntligen det resultat vi ville ha - att vinna allt.
Ofta tycks det vara just så när det kommer till att vinna ishockeyns finaste pokal; att det först och främst handlar om laget men att en starkt brinnande stjärna i samband med slutspelet når osannolika höjder. Precis som Ovechkin (och Kuznetsov för den delen) i årets slutspel, precis som Malkin 2009.
Går vi tillbaka genom åren framträder bilden av superstjärnornas betydelse än tydligare. Var hade Pittsburgh Penguins varit utan Sidney Crosby och Malkins 55 poäng på 25 matcher förra slutspelet? Var hade de varit utan Phil Kessels 22 poäng på 21 matcher året innan? Hade Los Angeles Kings erövrat Stanley Cup 2012 utan totalt 40 poäng på 20 matcher från Anze Kopitar och Dustin Brown? Hade Chicago Blackhawks brutit sin 49-åriga mästerskapstorka 2010 utan totalt 57 poäng från Jonathan Toews och Patrick Kane?

I fallet 2010 gjorde dessutom Patrick Kane det matchavgörande målet på övertid. När Capitals tog hem match 5 noterades Ovechkin visserligen inte för själva matchavgörandet, men likväl stod han för ett viktigt mål när han satte 2-1 i powerplay, framspelad av Nicklas Bäckström.
Trots att lagmaskinen ofta framhålls som det centrala i en Stanley Cup-segrare finns det alltså oftast en (eller två!) högoktanig motor som driver maskinen framåt. För klubbar som Colorado Avalanche och New Jersey Devils bör detta vara ljuv musik för öronen. Nathan MacKinnon (Avalanche) och Taylor Hall (Devils) var under säsongen fullkomligen dominanta för sina respektive klubbar och nominerades också båda till Hart Memorial Trophy - priset till grundseriens mest värdefulla spelare för sitt lag. Väl i slutspelet gick det tyngre för båda klubbarna som eliminerades i första rundan, men den starka trenden av sanna superstjärnor som erövrar Stanley Cup bör innebära ytterligare inspiration för dessa klubbars organisationer att bygga starka supportsystem kring sina guldklimpar.
Få de senaste nyheterna från NHL på Twitter via [@NHLsv]
Det finns givetvis undantag. Vegas Golden Knights visade att det går att ta sig hela vägen till final utan några storstjärnor. Edmonton Oilers tog sig till final 2006 med Fernado Pisani som lagets ledande målskytt. Inget ont om Pisani, men han lär sannolikt inte ta plats i Hockey Hall of Fame. Båda lagen förlorade dock sina respektive finaler.
För stjärnor som MacKinnon och Hall - som aldrig vunnit Stanley Cup - bör det räcka att se på och lyssna till Ovechkins genuina glädje för att hitta inspirationen till den där extra växeln som kan föra deras lag hela vägen:
- Jag kan inte förstå att vi gjorde det, att vi lyckades. Vi har fått möjligheten att dela vår glädje, våra känslor, vår Stanley Cup med våra fans och våra familjer. Det är helt otroligt.