Dave Andreychuk hade väntat på att så samtalet från Toronto sedan han blev möjlig som kandidat 2009.
- Jag hade precis lämnat kontoret och var på väg till Tampa Bay Airport för att möta min fru som varit på resa i Buffalo, berättar Andreychuk. Då ringde telefonen och jag såg att det var ett 416-nummer (Torontos riktnummer). Mitt hjärta började bulta direkt. Jag körde åt sidan vid vägen och svarade och fick beskedet av Lanny McDonald. Sen ringde jag direkt till mina föräldrar i Hamilton. De har betytt så otroligt mycket för mig under hela min karriär, så det första samtalet gick till dem.
- För mig spelar det ingen roll hur lång väntan var, ett år eller tio år, det gör detsamma för mig, säger Andreychuk. Jag avslutade min karriär jag är väldigt stolt över den. Därefter får man vänta och se. Jag har tänkt en del på att det här skulle kunna hända och man tror att man är beredd på det. Men det är man inte. Det är bara en enda stor ära och lycka och det betyder väldigt mycket för mig om den innersta krets som stöttat mig i vått och torrt.
- När väntan nu blev så lång inser man värdet av att bli invald och hur svårt det är att komma så långt. När jag ser tillbaka på min karriär fanns det aldrig någon tanke på att man en dag skulle väljas in i HHoF. Man vill bara hålla sig kvar i ligan. Man vill bara hjälpa sitt lag att vinna matcher varje kväll.
- Något år efter att jag slutat spela och kunde se tillbaka på det jag uppnått kändes det som om det skulle finnas en chans, men samtidigt är det ju ingenting man kan påverka. Jag är bara enormt tacksam för att dagen kom tillslut.