Eddie Shore både förtjusade och förskräckte

När pucken släpptes den 1 januari 2017 för utomhusmatchen Scotiabank NHL Centennial Classic, så inledde också National Hockey League sitt 100-årsjubileum. Från 1917 har NHL en historia lika rik och spännande som de ikoniska spelare som format och bevarat den.
Varje lördag under jubileumsåret kommer NHL.com/sv att bjuda er på berättelser som ur olika vinklar täcker ligans 100-åriga historia.
I den här delen av serien presenterar vi några nyckelpersoner i ligans historia. Från grundarna, de första spelarna och framåt låter vi läsarna bekanta sig med dem som lämnat avtryck i vår sport. Idag: Eddie Shore.

Han hade många smeknamn, bland andra "The Edmonton Express" och "Old Blood and Guts". Och för hockeyfolket är Eddie Shore för alltid förknippad med tuff, hård och kompromisslös hockey, en ibland brutal spelstil som placerade Shore i utvisningsbåset mer än alla andra spelare under den aktiva karriären mellan 1926 och 1940.
Eddie Shore, född 1902 i Fort Qu´Appelle, Northwest Territories i Kanada, var en av de stora pionjärerna i NHL, och en av de första stora stjärnorna från mitten av 1920-talet. Han var en stentuff spelare; det gjorde ont att möta Eddie Shore. Han var känd som en av de mest brutala spelarna i ligan och på 605 NHL-matcher för Boston Bruins i grundserien och slutspelet drog Shore på sig sammanlagt 1.228 utvisningsminuter - och det under en era då domarna tillät betydligt mer än vad de gör idag.
Under sin andra säsong i NHL, 1927-28, satte Eddie Shore som kommit till Boston från Edmonton Eskimos två år tidigare, nytt utvisningsrekord för ligan med 165 minuter på 43 matcher.
Men Eddie Shore var också en skicklig hockeyspelare. Invald i Hockey Hall of Fame 1947. Hans tröja med nummer 2 är "pensionerad" av Boston Bruins. Han har fått Eddie Shore Award uppkallat efter sig, priset som går till den bäste försvarsspelaren i AHL där Shore länge var verksam som lagägare av flera klubbar, bland dem Springfield Indians. Priset har bland annat gått till nuvarande Detroitbacken Niklas Kronwall. När Hockey News i slutet av 1990-talet sammanfattade seklet, listades Shore som den 10:e bäste backen i ligans historia - den högst placerade av backarna som var aktiva före andra världskriget. Under 1930-talet utsågs han till ligans mest värdefulle spelare fyra gånger. Och när NHL i början av 100-årsjubileet presenterade sin stora lista på de 100 bästa spelarna genom alla tider fanns Eddie Shore med i den första gruppen. Han vann Stanley Cup två gånger med sitt Boston Bruins.

Eddie Shore var hård, envis och kompromisslös. Han var enormt stark: Shore växte upp på en bondgård och redan i tidig ålder började han tämja vildhästar.
- Jag gillade det. Det var det jobbet som gjorde att jag klarade att spela professionell hockey i 19 år, har Eddie Shore berättat.
Historierna om honom är hur många som helst. Och hur fantastiska som helst. Och dessutom sanna.
1933 slog han knockout på en domare och fick böta 100 dollar, motsvarande närmare 2.000 dollar i dagens penningvärde.
1929 skulle Eddie Shore åka med laget till en bortamatch mot Montreal Maroons. Shore fick skjuts med en kompis till tågstationen, men missade tåget sedan vännens bil gått sönder.
- Jag sprang längs perrongen och försökte hoppa på sista vagnen. Men jag hann inte, berättade Shore i "Eddie Shore And That Old-Time Hockey", C. Michael Hiams biografi över den färgstarke spelaren.
- Jag visste att jag skulle hamna i knipa om jag missade matchen.
Shore var desperat. Hans Boston behövde poängen och han själv behövde verkligen inte de böter på 200 dollar som spelare som missade en match fick betala. Han testade flyget, men ett oväder hade tvingat alla flyg att stanna på marken.
Eddie Shore stoppade en taxi. På isiga vägar, i full storm och med en förare som för 100 dollar satte sitt liv på spel, tog taxin Eddie Shore de närmare 60 milen till Montreal. Det var inga motorvägar, det var ingen vinterväghållning och den största delen av resan genomfördes i en rykande snöstorm som gjorde det svårt för föraren att se vägen och att hålla bilen på den. Shore växlade om med taxiföraren vid ratten, och när stormen isade ner den tvådelade framrutan så att det inte längre gick att se genom den, visste Eddie Shore på råd:
- Taxiföraren bad mig att vi skulle vända tillbaka till Boston. Men när snön frös till is på vindrutan och vindrutetorkarna inte fungerade längre, tog jag helt enkelt bort den övre delen av rutan så att vi kunde se ut.
De snökedjor som föraren och Shore lyckats få på bilen gick sönder och nya sattes på. När bilen nått Quebec gick också de nya kedjorna sönder och bilen sladdade ner i diket. Eddie Shore liftade till en bondgård och bad om hjälp. Bonden drog upp bilen och hjälpte sedan det utmattade och hårt prövade paret till en tågstation där de kunde ta tåget till Montreal. Shore och hans chaufför tog en taxi till det hotell i staden där Bruins slagit läger.
Bruins tränare Art Ross (samme Ross som givit namn åt Art Ross Trophy, priset till ligans poängkung) har berättat vad som hände när Shore anlände till hotellet i Montreal, 22 timmar efter det att resan startat från North Cetral Station i Boston:
- Eddies ögon var blodsprängda. Han hade frostskador och hans fingrar var böjda som klor efter att han hållit så hårt i ratten. Han kunde inte gå rakt. Han var svimfärdig.
Ross var förbannad för att Shore missat tåget. Han beordrade sin spelare att strunta i matchen. Eddie Shore vägrade. Han spelade 56 av matchens 60 minuter - och satt utvisad i de resterande fyra minuterna.
Boston Bruins vann med 1-0.
Eddie Shore gjorde målet.
Art Ross efterskänkte böterna på 200 dollar.
I en senare match mot Montreal Canadiens fick Eddie Shore örat avslitet (!) i ett slagsmål med lagkamraten (!!) Billy Coutu. Örat lossnade och hängde fast bara i några slamsor skinn. Bruins läkare ville amputera örat, men Shore letade tills han hittade en läkare som var villig att sy fast örat igen - allt medan Shore noggrant följde läkarens sömnadsjobb i en fickspegel.
I december 1933 avslutade han Torontostjärnan Ace Baileys karriär med en våldsam tackling bakifrån. Bailey föll i isen medvetslös. Han fördes till sjukhus och opererades i huvudet i fyra timmar. Ace Bailey återvände aldrig till NHL. Direkt efter attacken mot Bailey blev Eddie Shore själv nedslagen av Torontos tuffing Red Horner. Han var medvetslös redan när han föll till isen.
I den kultförklarade filmen "Slap Shot" (Slagskott) från 1977, får Eddie Shore en egen hyllning. Det sedan Charlestown Chiefs tränare Reggie Dunlop (Paul Newman) värvat in de tre bröderna Jack, Jeff och Steve Hanson från Iron League (Järnligan). Eddie Shore var den brutala brödratrions stora idol och replikskiftet när de ska göra debut, har gått till filmhistorien:
- Yeah, sure, Old Time Hockey!
- Like Eddie Shore.
- Eddie Shore, yeah!
Och när domaren visat ut bröderna för våldsorgien på isen, åker Dunlop fram till domaren och säger:
- What are you runnin' here? A -- dance show?
Old time hockey. På Eddie Shores vis.
Eddie Shore avslutade i praktiken sin aktiva hockeykarriär 1942, i AHL-laget Springfield Indians - klubben han köpte 1939. Indians blev snabbt känt som "laget ingen ville spela i". Eddie Shore var lika hård och obeveklig som lagägare som han var som spelare, en utomordentligt avskydd ägare som styrde sina spelare med järnhand. Shore är den ende lagägare som fått hela laget emot sig - spelarna vägrade helt enkelt att spela. Shore tvingades till reträtt - men hämnades sedan genom att sälja hela spelartruppen.

Men ingen frågasätter hans storhet som spelare. I NHL är Eddie Shore bokförd för 14 säsonger för Boston med 605 matcher och 303 poäng, varav 160 mål. Plus 1.228 utvisningsminuter.
Eddie Shore blev 83 år gammal. Han avled 1985 och i en av de sista intervjuer han gav förklarade han sig nöjd med hela karriären.
- Jag ångrar ingenting jag gjort. Så länge jag har fått verka inom hockeyn, så har mitt liv haft en mening.