Skip to main content

Selännes känslomässiga farväl till Ducks-fansen

av Risto Pakarinen / NHL.com

När Teemu Selänne skickades från Winnipeg till Anaheim, kunde han inte ens ana hur mycket hans liv hade förändrats. Visst var det en stor förändring bara att bli bortbytt, allt blev annorlunda och han var chockad, men han kunde inte ana att han var på väg mot sina drömmar.

Han var på väg mot sitt ”happy place”, sitt lyckoställe, som Selänne har ofta kallat Anaheim.

Där var han igen i söndags, mitt i Honda Centers mittcirkel, i strålkastarljuset, när Anaheim Ducks hissade upp hans nummer åtta till taket. Selänne blev den förste spelaren i klubbens historia att få den äran.

– När jag kom till Winnipeg i början av min karriär så visste jag inget om staden, men jag lärde mig två saker snabbt. Där var hockey stort och människorna underbara, sa Selänne i sitt tal.

Av alla underbara människor i Winnipeg var den mest underbara inte på plats. Selännes agent, Don Baizley, dog nämligen för ett par år sedan, men finländaren hade tagit fram en tom stol åt Baizley bland andra inbjudna VIP-gäster.

– Han var som en far för mig.

Selänne började sitt tal med att tacka sitt hemland.

– Finland har alltid varit en stor del av mig, jag har alltid velat spela i landslaget och det har varit fantastiskt att ta på sig Suomi-tröjan. Tack, Finland.

Selänne sparade inte på tacksamheten i söndags. Han tackade alla i Winnipeg, Jets, Ducks så klart, Ducks ägarpar, och till och med Colorado Avalanche och San Jose Sharks, trots att karriären inte direkt gick framåt där. Han tackade sin familj – sina föräldrar, fru och barn – och alla sina vänner. Han tackade alla finländare, och alla sina lagkompisar och tränare.

Brian Burke och Bob Murray [i Ducks] litade på mig och tog mig tillbaka till Anaheim när inte många trodde att jag skulle kunna spela på en hög nivå efter min knäoperation. De gjorde det, och jag är mycket tacksam för det. De visade också stort tålamod varje sommar, när jag försökte bestämma mig om jag skulle spela vidare, sa Selänne och flinade.

– Det roligaste jag vet är att spela ishockey med kompisar, när vi alla är som 10-åringar igen. Jag kommer att sakna alla mina lagkompisar, och det är synd att jag inte kunde vinna Stanley Cup med er allihop.

Sitt sista tack sparade Selänne till dem som har följt honom, stöttat honom, beundrat honom och hejat på honom under sin långa karriär: fansen.

– Jag har ofta fått frågan om Stanley Cup-segern var höjdpunkten på min karriär. Det finns bara en sak som var bättre än själva segern och det är att vi vann bucklan här hemma, sa Selänne och fick dundrande applåder.

Enligt Selänne så gråter inte de tuffaste killarna, och han lyckades hålla sitt tal utan några tårar. Men på hyllningsvideon som visades före ceremonin kunde man se tårar på Selännes kinder. Då var han på Honda Centers is efter att Stanley Cup hade avgjorts och han gick runt och kramade om sina lagkompisar och sin pappa.

Där var Teemu som lyckligast.

Se mer