Från sist till finalist - Blues mäktiga resa

Den 2 januari låg de sist i hela NHL. Snart ett halvår senare har St. Louis Blues kvalificerat sig för sin första Stanley Cup-final sedan 1970. Historien om lagets resa från NHL:s bottenskrap till chansen att spela om hockeyvärldens mest ikoniska buckla är en av de mesta häpnadsväckande under säsongen 2018/19.

Men vi tar det från början.
För planen var ursprungligen att det här skulle bli en framgångsrik säsong. Klubbens general manager Doug Armstrong var mycket aggressiv förra sommaren och värvade spelare som Ryan O'Reilly, Tyler Bozak, Patrick Maroon och David Perron för att spetsa sitt lagbygge. Detta efter en säsong när Blues överraskande missat slutspel.
[Här kan du läsa allt från serien SJS-STL]
Men trots namnkunnig förstärkningar kom framgången inte per automatik. Tvärtom. Den första halvan av säsongen var till stora delar en smärtsam uppvisning i ineffektivitet och underprestation. Det fick konsekvenser när Armstrong i slutet av november meddelade att han beslutat sig för att sparka headcoachen Mike Yeo. I samma veva gick Armstrong ut offentligt och meddelade att han inte var rädd för att trejda bärande spelare om det så krävdes för att få till en förändring.
Den assisterande coachen Craig Berube tog över som en temporär lösning efter avskedandet av Yeo. Hans första tid i båset innebar inget lyft för laget. De fortsatte att puttra fram i en medioker takt. Den 2 januari hade laget samlat ihop 34 poäng på 37 matcher och hade 30 poängmässigt sett bättre lag framför sig i NHL-tabellen.
- Fans och media var hårda emot oss. De ville se resultat och ville veta varför laget spelade så dåligt, sade Patrick Maroon till The Athletic i slutet av mars.

• Sedan började det komma rykten och det var den mest frustrerande biten. Rykten om att vi hade dåliga killar i omklädningsrummet och att vi inte kom överens. Men vi hanterade den biten bra. Vi kämpade oss igenom allt det negativa och behöll en positiv attityd varje dag
  Det var också där och då som vändningen kom.
  Sakta men säkert började Blues klättra ur hålet man hade grävt ned sig i under säsongens första månader. Att peka ut en exakt orsak till varför det vände går inte. Däremot kan man peka på flera olika faktorer.
  Jordan Binningtons inträde gjorde naturligtvis enorm skillnad. Den 25-årige rookien gjorde allt det som Jake Allen inte hade varit kapabel att göra innan dess. Binnington höll nollan i sin första NHL-start mot Philadelphia Flyers den 7 januari och startade i samma veva en imponerande svit med segrar i 13 av sina 15 första matcher.

• Vad hade han? Tre raka nollor? När en rookiemålvakt kommer in så sitter man där och tänker 'Okej, han är bra, han är bra, men kommer det att hålla i sig?' Och så gjorde det det. Han har varit imponerande, säger kaptenen Alex Pietrangelo till The Athletic.
  Det var faktiskt i samma stund som Binnington kom in och Blues började vinna som den gamla 80-talsdängan "Gloria" blev lagets soundtrack. Dagen innan Binningtons stora entré på NHL-scenen hade laget en privat tillställning på en klubb i Philadelphia. En annan klubbesökare bad envist discjockeyn att spela Laura Branigans 37 år gamla hitlåt. Om och om igen. Uttrycket "Play Gloria!" etsade sig fast hos spelarna och låten blev ledmotivet under perioden när laget gick från botten till toppen. En musikalisk lyckoamulett om man så vill.
  Med tiden fick också Craig Berubes ledarskap fäste i omklädningsrummet. När det gick som allra sämst fortsatte han hela tiden att mana på spelarna, uttrycka optimism kring laget och vad han trodde att de skulle kunna uppnå tillsammans. Till slut köpte spelarna också det - och kom ihop sig som grupp.

• Det har hela tiden funnits en hel del karaktär i det här omklädningsrummet och på något sätt var den inte riktigt påkopplad när säsongen startade, säger Vladimir Tarasenko till The Athletic.
  - När alla pusselbitar kom samman då började hela laget att spela på hundra procent av sin kapacitet varje match och försökte vinna. Vi fokuserade inte på någonting annat. Ingenting annat spelar någon roll i slutändan så länge man vinner.
  Och vann det gjorde St. Louis Blues på löpande band. Under grundseriens andra hälft vann de 29 av de avslutande 43 matcherna. Bara ligadominanten Tampa Bay Lightning var starkare. Det gav dem slutligen tredjeplatsen i Central Division - men framför allt en slutspelsplats som bara månader tidigare föreföll omöjlig att bärga.
  Att ha gått igenom en till stora delar tuff säsong har inte varit någon nackdel för St. Louis Blues i slutspelet. Raka motsatsen. Lugnet och tryggheten i gruppen är det som har stuckit ut.

I serien mot Dallas Stars i andra rundan vände Blues 2-3 till 4-3. Och nu senast i konferensfinalen mot San José Sharks låg man under med 1-2 efter det kontroversiella övertidsavgörandet i match tre. Det har funnits väldigt många tillfällen där laget skulle ha kunnat tappa fokus och lagt energi på fel saker. Men i stället har man använt motgångarna som bränsle.
- Vi håller bara vårt fokus på vad vi ska göra, oavsett om det handlar om vad vi gör under match eller mellan matcherna, säger Blues svenske veteran Alexander Steen till NHL.com/sv.
- Vi är bra på att vara obevekliga och alltid hålla oss till planen. Man tittar hela tiden framåt med siktet inställt på nästa match. Det har varit vår mentalitet ända sedan januari.
Det må vara en torr och osexig förklaring på vad som har gjort laget så framgångsrikt. Men när St. Louis Blues nu befinner sig i sin första Stanley Cup-final på 49 år råder det ingen tvekan om att det varit ett vägvinnande koncept.
Nu återstår det bara att se om "Gloria" även blir Stanley Cup-finalens soundtrack under 2019.