Framtungt eller utspritt - vad är nyckeln till framgång?

NHL.com/sv kommer varje tisdag under säsongen 2019/20 att titta närmare på olika trender i NHL. I dag: spets eller bred - hur gör man som coach för att maximera sina kedjor i dagens NHL?

För att vara framgångsrik som NHL-coach i dag krävs det att man är en jäkel på att lägga pussel. Att som ha förmågan att hitta bitarna som passar ihop och inte sitta med en massa hål kvar på bordet. För när det kommer till att bygga ett bra hockeylag handlar det inte bara om att ha bra spelare, det handlar om att ha spelare som passar bra ihop. Inte minst då forwards som kan finna kemi med varandra och utgöra ett offensivt hot långt ned i kedjorna.
Under lönetakseran har klubbarna sällan, eller rättare sagt aldrig, haft lyxen att kunna samla på sig några större mängder NHL-stjärnor i ett och samma lag. Det finns inte längre några motsvarigheter till 2002 års Detroit Red Wings, som hade nio blivande Hall of Fame-spelare i laguppställningen.

Bredd har i stället blivit förmågan att hitta och förse sig med rollspelare som kan chippa in i båda ändarna av isen och göra skillnad i de lägre kedjorna. Gemensamt för alla Stanley Cup-mästare på senare år är att de har haft tredje- och fjärdekedjor som kunnat bidra. Det gäller oavsett om vi går tillbaka till 2007 års Anaheim Ducks, där Samuel Påhlsson, Travis Moen och Rob Niedermayer gjorde ett viktigt jobb, eller om man tittar på fjolårets St. Louis Blues, där Oskar Sundqvist, Alexander Steen och Ivan Barbashev fyllde en liknande funktion.
Men i kanske ännu större utsträckning handlar det om att kunna maximera effekten av sina allra bästa spelarna när säsongens viktigaste matcher ska till att spelas.
En vanligt återkommande fråga när man ska sätta ihop sina forwardskedjor är om man ska lägga alla ägg i en och samma korg, eller om man ska sprida ut stjärnglansen på flera formationer. Det är svårt att påstå att det finns ett universellt rätt svar på den frågan. Tittar man tillbaka på de lag som har varit framgångsrika de senaste åren kan man se att de använt sig av olika tillvägagångssätt och metoder.
I Colorado Avalanche har coachen Jared Bednar satsat hårt på en förstakedja med Nathan MacKinnon, Mikko Rantanen och Gabriel Landeskog, lagets otvivelaktigt tre bästa forwards. I Boston Bruins spelar Bruce Cassidy mer ofta än inte sina tre bästa forwards, Patrice Bergeron med Brad Marchand och David Pastrnak, tillsammans. Lägg därtill Edmonton Oilers som har matchat Connor McDavid och Leon Draisaitl ihop på en mer eller mindre regelbunden basis de senaste åren.

Fördelen med den sortens matchning är att motståndarna sällan hittar ett motgift. Har respektive "superkedja" en bra kväll kommer de att göra ett par mål och ge dig chansen att vinna. Baksidan är att man som lag kan bli för framtung, att resten av formationerna blir färglösa och tunna och att man därför förlorar matcher för att stjärnorna inte har tillräckligt bra uppbackning.
Av den anledningen finns det lag som har gått i motsatt riktning. Lag som har valt att sprida ut sina kanoner.
Det kanske mest anmärkningsvärda exemplet är Chicago Blackhawks. Under sin storhetsperiod, när man vann tre Stanley Cup mellan 2010 och 2015, hade dåvarande coachen Joel Quenneville mer eller mindre uteslutande Patrick Kane och Jonathan Toews i olika formationer.
- När de där två killarna spelar på olika håll får vi mer balans i vår laguppställning. Det ger motståndarna lite mer att tänka på och det öppnar upp saker lite mer. De här killarna skapar chanser oavsett vem de spelar med och vem som än spelar i samma kedja som Kane kommer att få farliga chanser, sade Quenneville i en intervju med NHL.com/sv 2015.
Eftersom Sidney Crosby och Evgeni Malkin båda är centrar har det sällan varit aktuellt för Pittsburgh Penguins att spela sina superstjärnor tillsammans mer än i powerplay och sent i matcher när man jagar ett mål eller två. Men desto mer frapperande var det att man i slutspelet 2016 inte spelade sin tidigare stjärnforward Phil Kessel med vare sig Crosby eller Malkin. I stället byggde coachen Mike Sullivan en tredjekedja med Kessel och den mer defensivt lagda duon Carl Hagelin och Nick Bonino. Det blev en enorm framgång och kedjan var riktigt vass när Penguins vann sin första av två raka Stanley Cup.
Just den så kallade "HBK-kedjan" i Pittsburgh med Kessel, Bonino och Hagelin är också ett ypperligt exempel på hur snabbt det kan vända. I slutspelet 2016 var de alltså en av de stora anledningarna till att Penguins vann Stanley Cup. Men säsongen därpå funkade de inte alls ihop på samma sätt och spelade väldigt lite tillsammans under Penguins väg till sin andra raka mästerskapstitel.

• Den kedjan har varit väldigt bra för vårt lag, men som coacher försöker vi titta på helhetsbilden, sade coachen Mike Sullivan till Pittsburgh Tribune-Review när han särade på trion tidigt under säsongen 2016/17, bara månader efter att de hjälpt laget till Stanley Cup-titeln.
  - Det handlar inte bara om en kedja. Det handlar om en hel grupp och vilka kombinationer som är bäst och som gör oss svårast att spela mot och ger oss bäst balans i hela laguppställningen.
  Edmonton Oilers coach Dave Tippett resonerade på samma sätt tidigare under den pågående säsongen. Han hade nått stor framgång genom att matcha Connor McDavid och Leon Draisaitl hårt tillsammans. Det fungerade fantastiskt bra under hösten, men när resten av kedjorna inte klickade blev han mer eller mindre tvingad att sätta dem i varsin formation.
  För ungefär en månad sedan skred Tippett till verket. Talangen Kailer Yamamoto kallades upp från AHL och placerades med Ryan Nugent-Hopkins och Draisaitl. Tillsammans blev de snabbt en av ligans hetaste kedjor. Samtidigt bar McDavid en egen kedja och gav på så vis Oilers åtminstone två hot i stället för bara ett.
  - Det handlar bara om att få lite mer djup i laguppställningen, resonerade Tippett i en intervju med National Post.
  - Vem vet… Om en vecka, två veckor eller kanske tre veckor kan det se annorlunda ut, men just nu ger de här två kedjorna oss mer balans. So far, so good.
  De här exemplen visar, återigen, att det finns inte finns några rätta svar i hur man bygger sina formationer. Bara fördelaktiga omständigheter och bra tajming. Bra spelare underlättar såklart processen mot framgång, men man ska inte sticka under stolen med att tur och tillfälligheter spelar en roll i sådana här sammanhang. Det är inte alls orimligt att det kommer att visa sig igen när vi ska kora 2020 års Stanley Cup-vinnare.