Skip to main content

Wickenheiser, Nedomansky bland de nya i hockeyns finrum

Pionjärer, cupvinnare och ledare hyllades när Hall of Fame valde in sex nya representanter

av Janne Bengtsson @NHLsv / Fristående Senior Writer för NHL.com/sv

Så stod de där på scenen i Toronto, de sex senaste medlemmarna i Hockey Hall of Fame: Guy Carbonneau, Sergei Zubov, Hayley Wickenheiser, Vaclav Nedomansky, Jim Rutherford och Jerry York.

Några välkända för svenska hockeyfans, några inte. Sedan tidigare finns fyra svenskar i HHoF: Börje Salming, Mats Sundin, Peter Forsberg och Nicklas Lidström, den senaste svensken att väljas in. Det var 2015. På scenen i Toronto på måndagskvällen, lokal tid, fanns dock en med svenskanknytning: Hayley Wickenheiser, tjejen som satte damhockeyn på världskartan.

- Jag ville så gärna spela hockey, så att jag inte brydde mig om vad jag måste gå igenom för att göra det, sade Wickenheiser i sitt tacktal. Och när jag ser tillbaka på tiden när jag var en liten tjej, så var det en hel del.

Hayley Wickenheiser, 41, från Shaunavon i den kanadensiska provinsen Saskatchewan, var den första damspelaren som spelade herrhockey på serienivå. Redan 2002 spelade hon två säsonger för finländska herrlaget Salamat - premiärmatchen slutade med en bruten näsa för den då 24-åriga tjejen - och säsongen 2008-09 gjorde hon 22 matcher för Eskilstunalaget Linden i division ett.

Hon var en pionjär på flera sätt. Och hon beredde vägen för damhockeyn som en erkänd del av hockeyvärlden. Hayley Wickenheiser avslutade sitt tal i Toronto med en blinkning till sina syskondöttrar, fem och sex år gamla.

- De kan gå till en rink var som helst i Kanada, med en hockeybag och en klubba, och ingen tycker att det är något särskilt med det, sade Wickenheiser. De behöver inte klippa sitt hår kort och försöka se ut som en kille för att passa in. Vägen (till hockeyn) är lite lättare nu.

Tacka Hayley Wickenheiser för det.

Vaclav Nedomansky, 75, skrev också historia när han som 30-åring 1974 lämnade Tjeckoslovakien för att få spela i Nordamerika. Som den förste östeuropéen att göra det blev Nedomansky också en pionjär - precis som Hayley Wickeheiser öppnade Nedomansky dörrar inom hockeyn. Det blev 278 poäng på 421 matcher i National Hockey League för Nedomansky som efter att han avslutat den aktiva karriären 1983, gick över till andra jobb i ligan: sedan 1992 har Nedomansky scoutat åt olika NHL-lag. Just nu åt Vegas Golden Knights.

- Jag känner mig som en filmstjärna. Men det är jag inte, sade "Big Ned" i det tacktal som tog publiken med på en resa från sovjetinspirerad träning i Tjeckoslovakien, mötena med den kanadensiska hockeyn, flykten till Kanada och mottagandet där.

 

[Läs också: Lidström och Sundin på is tillsammans igen]

 

Nedomansky sparade inte på känslorna i sitt tal när han tackade Kanada för att landet gav honom chansen "att leva livet på det sätt han ville leva livet".

Nedomansky riktade också ett speciellt tack till Ted Lindsay, då general manager för Detroit Red Wings och mannen som organiserade Nedomanskys avhopp, samt till kroatättade NHL-legendaren Frank Mahovlich och hans hustru Marie som tog emot honom efter ankomsten till Kanada.

- Det hade inte varit så lätt om de inte tagit hand om mig. Jag vet inte hur de lyckades med det: jag kunde inte ett ord engelska, sade Nedomansky.

Guy Carbonneau, 59, gjorde 645 poäng (257+388) på 1318 grundseriematcher i NHL plus 231 matcher i slutspelet med 93 poäng (38+55) som facit. Han spelade 18 säsonger i ligan, varav 13 för Montreal Canadiens. Han vann Stanley Cup med Habs 1993 och med Dallas Stars 1999.

Carbonneau växlade mellan engelska och franska i sitt tacktal, och han tog med åhörarna på sin resa till de stora NHL-arenorna från lilla Sept-Îles vid St, Lawrencefloden i Quebec där, sade Carbonneau, "alla ungar lärde sig åka skridskor till och med innan de kunde gå".

- Som grabb drömde jag om att få spela i NHL, om att vinna Stanley Cup och att få göra mål i slutspelet. Som hockeyspelare lär man sig ta de olika stegen på vägen. När man blir draftad, när man spelar den första matchen, när man gör sitt första mål och för de som det slutar bäst för, när man till slut lyckas vinna Stanley Cup. Men att bli invald i Hall of Fame? Aldrig, inte ens i mina vildaste drömmar, sade Guy Carbonneau. Det är en osannolik ära och ett sant privilegium.

Carbonneau tackade särskilt Jacques Lemaire (i Montreal Canadiens) "för att han trodde på det jag kunde göra på isen och för att han formade mig till att bli den spelare som kunde ta sig ända hit".

Sergei Zubov spelade 1068 matcher plus 164 i slutspelet och gjorde totalt 888 poäng. Den nu 49-årige moskoviten spelade 15 säsonger i NHL. 13 av dem för Dallas Stars fram till 2009 då han avslutade NHL-karriären. Han vann Stanley Cup två gånger, med New York Rangers 1994 och med Dallas 1999.

Han var känd som en tystlåten lagkamrat som gjorde sitt jobb på isen. Nu tog Zubov chansen och talade om alla dem som betytt något för honom: föräldrarna hemma i Moskva som gav honom hans första skridskor som var så stora när han fick dem att han kunde ha dem i flera år och om barndomsvännen Alexander Karpovtsev som han sedan vann Stanley Cup med i Rangers - Karpovtsev som sedan dog i den flygkrasch som 2011 utplånade KHL-laget Lokomotiv Jaroslavl, däribland målvakten Stefan Liv. Zubov pratade om sin idol Viacheslav Fetisov som han nu gör sällskap med i Hall of Fame, om Mark Messier (invald i HHoF 2007) som i Rangers lärde honom att vara en ledare och om Brian Leetch (till HHoF 2009) som lärde honom en massa knep.
Zubov är fortfarande aktiv inom hockeyn.

- Det är för att jag älskar sporten så mycket, sade han.

På ledarsidan valdes två nya medlemmar in i Hall of Fame: Jim Rutherford, 70, och Jerry York, 74.

Rutherford var en gång lagkamrat till Gordie Howe i Detroit, men det är som ledare han gått till hockeyhistorien. Som ägare till och general manager för Hartford Whalers 1994-97, som dito i Carolina Hurricanes 1997-2014 och efter det som GM och hockeyansvarig i Pittsburgh Penguins. Han vann cupen tre gånger, med Carolina 2006 och med Pittsburgh 2016 och 2017.

Och när Rutherford fick tala om spelare han mött under sin långa karriär, så framhävde han speciellt en. Ett kanske oväntat namn för en ledare som spelat med Gordie Howe och jobbat i Pittsburgh med Mario Lemieux. Han valde Sidney Crosby.

- Att bli en del av ett lag med Sidney Crosby var en speciell tid i min karriär, sade Rutherford. Att se honom dag ut och dag in. Hans arbetsmoral, och hur han påverkar både laget och staden.

Jerry York har inga NHL-meriter, men desto fler i utbildningen av blivande NHL-spelare. York har varit collegetränare i nästan 50 år. Därav 26 för Boston College.

Det var efter en misslyckad try-out med Oklahoma City Blazers, ett farmarlag till Boston Bruins i Central Professional Hockey League, som Jerry York 1971 insåg att han aldrig skulle spela NHL-hockey.

- Jag insåg det, men jag ville fortsätta inom hockey. Jag kunde blivit domare men det hade jag ingen lust med, så jag gick in på tränarbanan, sade York i sitt tacktal.

I sitt CV kan Jerry York skryta med att ha tagit fram spelare och ledare som Dave Taylor, Brian MacLellan, George McPhee, Rob Blake, Brian Gionta och Johnny Gaudreau, alla med bakgrund i de tre skolor där Jerry York varit verksam som tränare: Clarkson University, Bowling Green State University och Boston College.

- Jag älskar tränarjobbet och jag älskar dem jag tränat. Vi tränar ju inte puckar, vi tränar människor, sade York.

LÄS MER

NHL använder sig av så kallade "cookies" - textbaserade datafiler hämtade från din dator. Genom att använda NHL's olika hemsidor och andra onlinetjänster samtycker du till användandet av dessa, vidare specificerat i vår Integritetspolicy, vårt Användaravtal och vår Policy för Cookies.