Vändningen kom. Blues började vinna och tog placering efter placering. Målvakten Jordan Binnington växte fram till en väg i målet, Ryan O'Reilly började leverera och som en ångvält började en lagmaskin skölja över motståndet. Under grundseriens sista halva vann Blues 29 av 43 matcher. Bara ett lag - grundseriens dominanter Tampa Bay Lightning - var bättre.
När grundserien sedan summerades i mitten av april hade Blues klättrat till en tredjeplats i Central Division. Gloria, Laura Branigans poplåt från 70-talet, blev lagets segersång och den ljöd med korta intervaller på radiostationer i St. Louis under hela våren.
St. Louis hade hittat flytet, och fortsatte visa det i slutspelet. De manövrerade Winnipeg Jets i första omgången, vände 2-3 i matcher till 4-3 mot Dallas Stars i den andra och i konferensfinalen mot San Jose Sharks låg de under med 2-1 i matcher. Blues löste dock knutarna och tog sig till final mot Boston Bruins. Blues och Bruins följdes åt, men inför match 6 hade Blues allt i egna händer hemma i Enterprise Center, men för ovanlighetens skull stämde inget alls. Boston vann med 5-1 och fixade en sjunde, avgörande match. Vilket för oss tillbaka till isen i TD Garden.
Uppgiften var inte den lättaste, och inledningen blev jobbig för Blues. Hemmalaget såg bestämda ut och satte tryck mot Binnington, som lyckades hålla emot. Ibland är hockey dock inte den mest logiska sporten. Trots Bostons spelövertag var det Blues som tog ledningen. I ett sällsynt längre besök i Bruins zon fick Pietrangelo pucken på blå. Lagkaptenen skickade iväg ett slagskott som Ryan O'Reilly lyckades styra in bakom Tuukka Rask.