Mycket passion i Hall of Fame-ceremonin

TORONTO - Rogie Vachon inledde sitt tal på Hockey Hall of Fame med att prata om när han som 14-åring spelade hockey utomhus i Palmarolle, Quebec, för stadens seniorlag.
- De kunde inte hitta någon målvakt som var galen nog att spela utomhus i den kylan. En dag kom tränaren, som hette Larouche, till vårt hus och försökte övertyga min mamma och pappa att jag skulle spela för dem, vilket de gjorde. Tack för det mamma och pappa och Coach Larouche. Om det inte varit för det hade jag inte varit här ikväll, sa Vachon.

Vachon valdes in i Hall of Fame tillsammans med Eric Lindros, Sergej Makarov och Pat Quinn. Vachon vann 355 matcher för Montreal Canadiens, Los Angeles Kings, Detroit Red Wings och Boston Bruins under sin 16 år långa karriär. Han vann Stanley Cup tre gånger med Canadiens och blev MVP i Canada Cup 1976.
Han jobbade senare 20 år för Kings organisation som målvaktstränare, general manager, assisterande ordförande och president samt ambassadör.
- En fantastisk verksamhet. Tack så mycket Kings.
Under hela tiden var samma kvinna vid hans sida. Men sedan februari är hans fru, Nicole, inte längre med honom. Hon gick nämligen bort i februari på grund av hjärncancer. Nytillskottet i Hall of Fame kunde inte avsluta sitt tal utan att hylla henne.
- Det här kommer att bli tufft, sa Vachon.
- Jag kan inte avsluta utan att hedra henne, en väldigt speciell kvinna, någon som jag verkligen saknar. Jag förlorade just min fru Nicole. Jag önskar att hon vore här. Ibland är det inte rättvist. Hon borde vara här men det kommer inte att hända. Vilken underbar kvinna. Vi spenderade 45 år ihop, det är tufft och jag önskar du vore här.
- Jag älskar dig, vi ses på andra sidan.
Hockeyälskaren Lindros
Eric Lindros nämnde tidigt i sitt tal vilket privilegium det hade varit att få spela i NHL och för Kanada på internationell nivå. Han tackade sina lagkamrater och alla fans men han belyste mest av allt sin kärlek till hockey.
- Hockey handlar om att ha roligt, sa Lindros.
Han nämnde hur mycket han älskade och fortfarande älskar bakgårdsrinkar, extraträningar och känslan av förbättring. Han spelare fortfarande två gånger i veckan och säger att hans kärlek till hockeyn och vänskapen som hockeyn givit honom är starkare än någonsin.

• Ingen annan sport ger en vänner som hockeyn gör.
  Han berättade historier, som den första gången han träffade Börje Salming i en rink i Toronto eller när han försvarade sin kedjekamrat Mikael Renberg och gick en fight mot Marty McSorley. Men mestadels handlade hans tal om hans kärlek till sporten.
  Mot slutet tog Eric upp sin bror Brett på scenen. Han höll armen runt honom.
  - Brett spelade i Islanders och vi hade alltid en dröm om att spela ihop men den infriades aldrig. Jag vill avsluta det här kapitlet av mitt liv med dig vid sidan om mig. Jag är enormt stolt över den här utmärkelsen. Stort tack!
  Makarov ödmjuk, hedrad och tacksam.
  Markov berömde sina äldre bröder Yuri och Nikolaj som lärde honom att spela hockey och fick honom att börja älska sporten när han började spela som 4-åring i gamla Sovjet.
  Nikolaj var Sergejs första tränare.
  - Han lärde mig den här underbara sport. Han jobbade hårt med att lära mig allt han kunde.
  När Makarov var 20 år gammal var han chockad över att han tillhörde CSKA Moskva tillsammans med stjärnor som Vladimir Petrov, Slava Fetisov, Vladimir Krutov och Alexei Kasatonov. De skulle snart även få tillskott av Igor Larionov som tillsammans med Makarov och Krutov bildade den kända "KLM-kedjan".
  - Om någon skulle säga att jag skulle bli en del av den kedjan skulle jag aldrig tro den personen, sa Makarov.
  Makarov pratade senare om hur svårt det var för honom att anpassa sig till NHL när han valde att spela för Calgary Flames som 31-åring 1989.

Han vann Calder Trophy.
- Det skulle ha varit omöjligt utan all hjälp från Cliff Fletcher, som gjorde allt för att underlätta för mig och min familj så att jag kunde fokusera på mitt jobb. Jag är fortfarande tacksam mot Cliff.
Makarov skojade att om han skulle tacka alla som hjälpt honom under hans karriär hade han fått hålla på tills på tisdag.
En hyllning till sin pappa
Kalli Quinn, dotter till Pat Quinn, höll ett tal i sin fars ära. Hon hade svårt för att hålla tillbaka tårarna när hennes mamma och Pats änka, Sandra, grät framför henne.
- Ni som kände min pappa vet att han hade blivit förvånad av det här och tro det eller ej men han hade haft svårt att finna ord.
Hon berömde Philadelphia Flyers tidigare general manager Keith Allen och Hall of Fame-forwarden Bobby Clarke för att de övertalat hennes pappa att jobba för Flyers som assisterande tränare 1977 under Fred Shero.
- Det var startskottet för hans minnesvärda karriär.
Hon pratade om hans tid i Vancouver och möjligheten han fick att vinna OS-guld i Salt Lake City 2002.
- Det var en scen han aldrig trodde han skulle stå på.

Utöver NHL pratade Kali om sin pappa som en framåt-tänkare som startade hockeyskolor i Atalanta när han spelade där under 70-talet, hur han utvecklade NHL med träningsprogram och teknik, hur han gett tillbaka till samhället och hur han hedrat hockeyns historia.
Hon pratade om sin pappas kärlek till fansen, om hur han kommunicerade med dem och att han, trots att han bodde fem kvarter från arenan i Toronto, tvingades köra till träningar och matcher eftersom han annars skulle bli sen.
- Han ville att alla skulle älska sporten lika mycket som han gjorde. Allt han ville var att hjälpa de inom sporten att bli bättre, inklusive han själv.
- Han älskade det här livet och sporten var hans andra familj. Tack igen för att ni hedrat honom på det här sättet. Jag är säker på att han tittar ner på oss med cigarr i sin ena hand och med en drink i den andra.