Skip to main content

Bilden på hockeyns mest sensationella jubel

USA:s seger över Sovjet i Lake Placid 1980 blev ikoniska foton

av Janne Bengtsson @NHLsv / NHL.com/sv Senior Writer

En bild säger mer än 1000 ord, och kan också vara värd mer än 1000 ord. Det gäller överallt, också i idrottsvärlden. Den tredje lördagen i varje månad gräver NHL.com/sv i arkivet och plockar för er fram de mest ikoniska bilderna från en lång hockeyhistoria. Med runt 1000 ord ger vi er bakgrund, förklaring och sammanhang till de bilder ni sett så många gånger. Idag: USA:s sensationella seger över Sovjetunionen i OS i Lake Placid 1980. Ett mirakel på is.

Det var miraklet som än idag står ut som en av de största sensationerna inom världshockeyn: USA:s seger över Sovjetunionen i OS i Lake Placid 1980.

The Miracle on Ice.

- Jag fick så många brev efter matchen att jag kände mig som tomten. Det var som i filmen "Miracle on 34th Street" (Det hände i New York, från 1947), när tomten får alla säckar med post, beskrev Mike Eruzione känslan efter matchen.

Eruzione, från Winthrop i Massachussetts, borde veta. Det var han som gjorde det matchavgörande målet när ett lag av amerikanska collegegrabbar besegrade det dittills så oövervinnerliga sovjetiska laget med 4-3. Sovjet som kom till den olympiska turneringen med den tidens allra största hockeynamn: Tretjak, Kasatonov, Fetisov, Krutov, Makarov, Michajlov och Petrov, för att bara nämna några, hade fått stryk av ett lag med spelare ingen, eller åtminstone mycket få, någonsin hört talas om.

Det amerikanska jublet efter matchen, bragden, har förevigats på några av världshockeyns mest ikoniska bilder. Jublet bland spelarna visste inga gränser, jublet i publiken visste inga gränser. Och jublet i städer och byar runt om i USA visste inte heller några gränser.

- För folk födda mellan 1945 och 1955 finns det tre tillfällen då de kan säga exakt var de befann sig. Det var när (president ) John Kennedy blev skjuten, när människan landsteg på månen och när USA besegrade Sovjetunionen i hockey i Lake Placid, sade en gång Dave Ogrean, tidigare bas (executive director) för den amerikanska hockeyn.

Lagets tränare var Herb Brooks, då 43 år gammal, från St. Paul i Minnesota. Brook var en före detta hockeyspelare utan några meriter på proffssidan; han spelade för USA i de olympiska turneringarna i österrikiska Innsbruck 1964 och i franska Grenoble 1968. I Innsbruck slutade USA på femte plats. Sovjetunionen vann guldet. I Grenoble slutade USA på sjätte plats. Sovjetunionen vann guldet. Det gjorde Sovjet också i japanska Sapporo 1972 liksom 1976 när OS kom tillbaka till Innsbruck.

1980 i Lake Placid skulle bli en ny och enkel triumf.

Herb Brooks ville annorlunda. Han såg potentialen i det unga och mycket hungriga amerikanska laget, och han spelade hårt på känslorna och den allmänna amerikanska rädslan för Sovjet - kalla kriget var som allra hetast. Brooks jobbade med laget lika mycket psykiskt som han gjorde fysiskt: han ville få sina spelare att förstå att de sovjetiska spelarna inte var odödliga, att det var vanliga människor precis som amerikanerna, bara betydligt bättre hockeyspelare. Brooks visste att varenda en av hans spelare betraktade den sovjetiske storstjärnan Boris Michajlov närmast som en gud, så han visade film med Helan & Halvan och slog in i sina spelare att Boris Michajlov såg ut som Stan Laurel (Halvan): "han är inte odödlig, visst kan ni klippa till honom?"

Herb Brooks spelade på rätt strängar. När amerikanerna åkte ut till matchen var de peppade till max och hade tappat mycket av den respekt som de tidigare känt, och som hela hockeyvärlden kände, för "The Big Red Hockey Machine".

Matchen spelades den 22 februari 1980, i Olympic Fieldhouse med plats för 8.000 åskådare. De som var där glömmer det aldrig.

Vladimir Krutov gjorde 0-1, Sergej Makarov 1-2 och Aleksandr Maltsev 2-3. Men trots att Sovjet hade ledningen tre gånger gav de unga amerikanerna aldrig upp: Buzz Schneider kvitterade till 1-1, Mark Johnson till 2-2 och Johnson, återigen framspelad av Dave Silk, slog också in 3-3. Det målet bara 81 sekunder innan Mike Eruzione, när matchklockan nått precis 50 minuter, överlistade Sergej Mysjkin som ersatt Tretjak i målet med ett skott från slottet. Jublet visste inga gränser, varken på isen, i båset eller på läktarna. Bara Herb Brooks höll sig lugn. Han kostade på sig ett småleende, det var allt.

Amerikanerna klarade den sovjetiska anstormningen.

Den största sensationen i hockeyns mästerskapshistoria var ett faktum. Och Mike Eruziones mål blev 28 år senare i en undersökning gjord av TV-bolaget ESPN framröstat som det största ögonblicket i USA:s idrottshistoria.

 

[Läs också: På väg mot NHL: Nystart för Jonathan Dahlén]
 

 

Den sensationella segern lever kvar i det amerikanska hockeymedvetandet än idag: det går att göra det till synes omöjliga. Den lever kvar också inom världshockeyn och den är omgiven av rader av myter. Här är några av myterna:

• Matchen var den olympiska finalen. Det var den inte: det var första matchen i finalserien dit de fyra lagen, USA, Sovjet, Sverige och Tjeckoslovakien, tagit med sig poängen från och de inbördes mötena i det tidigare gruppspelet. För att vinna det olympiska guldet behövde USA besegra också Finland. Det gjorde amerikanerna den 24 februari, med 4-2 i en match som finnarna ledde med 2-1 en bit in i tredje perioden.

• USA gick obesegrat genom den olympiska turneringen. Det stämmer inte, men laget tappade bara en poäng efter 2-2 i matchen mot Sverige. Där kvitterade backen Bill Baker bara 27 sekunder före matchslutet. I Tre Kronors mål stod Pelle Lindbergh.

• Sovjetcoachen Viktor Tichonov och spelarna fick sparken efter matchen. Det fick han och de inte. Tichonov tränade det sovjetiska landslaget oavbrutet mellan 1977 och 1991. Och spelarna var tillbaka och vann VM 1981.

• Efter OS försvann alla de amerikanska spelarna ut i skuggorna till en tillvaro lika obemärkt som den de lämnat för att spela i OS. Visst stämmer det att många av USA-spelarna var relativt okända före OS. Men de som följde hockeyn visste att laget vimlade av blivande storspelare. Många av spelarna gick vidare till en karriär i National Hockey League. Bland dem Neal Broten som spelade 1099 matcher för Minnesota North Stars, Dallas Stars, New Jersey Devils och Los Angeles Kings. Dave Silk gick vidare till Boston Bruins, Winnipeg Jets, Detroit Red Wings och New York Rangers. Bill Baker spelade för Montreal Canadiens, Colorado Rockies, St. Louis Blues och Rangers. Mark Johnson för Pittsburgh Penguins, North Stars, Hartford Whalers, Blues och Devils. Ken Morrow nådde över 500 matcher för New York Islanders medan Mark Pavelich spelade för Rangers, North Stars och San Jose Sharks. Och Dave Christian kom upp i 1009 matcher för Washington Capitals, Jets, Bruins, Blues och Chicago Blackhawks.

Dave Christian fullbordade för övrigt en fin familjetradition när han vann guldet i Lake Placid: 20 år tidigare spelade hans pappa Bill och hans farbror Roger i det USA-lag som vann guld i OS i Squaw Valley.

Och guldskytten Mike Eruzione, hur gick det för honom? Eruzione, som spelat universitetshockey i Boston, för Toledo Goaldiggers i IHL (International Hockey League) och sex matcher för Philadelphia Firebirds i AHL, blev hela USA:s hjälte. Och det nöjde han sig med. Eruzione hade anbud från Hartford Wahlers och New York Rangers, men valde att tacka nej. Motiveringen: han hade redan nått så högt som det bara var möjligt att göra på en hockeyis.

Eruzione blev senare bland annat rådgivare för filmen Miracle on Ice från 1981 med Karl Malden i huvudrollen som Herb Brooks och Andrew Stevens i rollen som Mike Eruzione. Han var också TV-kommentator i fem OS och sex NHL-säsonger och konstaterade en gång att "efter att ha sett så mycket NHL-hockey är jag säker på att jag klarat att spela där". 2002 fick han äran att tillsammans med sina lagkamrater från 1980 tända den olympiska elden i Salt Lake City.

Två år senare gjordes ännu en film om den historiska triumfen: i Miracle hade Kurt Russel rollen som Herb Brooks. Men då var den legendariske coachen, med NHL-sejourer i Rangers, North Stars, Devils och Penguins, redan död. Minnesotas store hockeyson avled i en bilolycka den 11 augusti 2003. Han blev 66 år gammal.

Brooks namn lever vidare i den olympiska arenan från 1980, sedan 2005 omdöpt till Herb Brooks Arena. Sedan 2003 är han också förevigad som staty utanför RiverCenter i St. Paul. 2006 valdes Brooks postumt in i Hockey Hall of Fame. Under hans bild finns texten "En hängiven och passionerad man, Herb Brooks inspirerade en generation amerikaner att följa sina drömmar".

Och Brooks och hans lag gav också den amerikanska idrottspubliken i allmänhet och hockeyfansen i synnerhet ett oförglömligt minne.

Se mer

NHL använder sig av så kallade "cookies" - textbaserade datafiler hämtade från din dator. Genom att använda NHL's olika hemsidor och andra onlinetjänster samtycker du till användandet av dessa, vidare specificerat i vår Integritetspolicy, vårt Användaravtal och vår Policy för Cookies.