Skip to main content

LeClair: Lindros gick inte att stoppa

Tidigare 'Legion of Doom'-kamraten säger att centern förtjänat sin plats i Hall of Fame

av John LeClair / exklusivt för NHL.com

Vänsterforwarden John LeClair spelade tillsammans med Eric Lindros när Lindros var på toppen av sin karriär, och hjälpte honom att vinna Hart Trophy - priset som NHL's mest värdefulle spelare 1995. Tillsammans tog dom Philadelphia Flyers till Stanley Cup-final 1997. LeClair, Lindros och högerforwarden Mikael Renberg bildade tillsammans kedjan "Legion of Doom", där de använde deras talang och storlek till att jaga livet ur motståndarna. Här delger LeClair oss sina tankar om Lindros, som blir invald i Hall of Fame på måndag, i en egen hyllningstext exklusivt för NHL.com.

Om man måste stanna upp och tänka över en spelare som kommer på tal för hockeyns Hall of Fame finns det tvivel. Vanligtvis är inte denne spelare material för Hall of Fame. När man nämner Erics namn finns det däremot inga tvivel. Han hör hemma i Hall of Fame.

Jag kan inte komma på en spelare som var så dominant som han var när han var som bäst. Han dominerade överallt. Han var ostoppbar.

Det var den nionde februari 1995, dagen då Montreal Canadiens tradade mig till Philadelphia. Jag fick ett samtal från Flyers general manager Bobby Clarke. Han sa att hans plan var att spela mig i samma kedja som Eric. Jag kände inte Eric så bra då. Jag hade mött honom en gång tidigare. Men jag såg verkligen fram emot att få spela med en spelare som honom. Tränaren Terry Murray placerade mig tillsammans med Eric och Mikael, och vi hade kemi direkt och det var där allt började.

Eric hade ett driv som jag inte sett tidigare. Han ville alltid bli bättre. Han krävde alltid mer av sig själv än vad någon annan gjorde. Om man missade en målchans på träning kunde han komma upp och saga: "Du måste göra mål där." Och han menade det. Jag vet att det hjälpte mig mycket och det hjälpte vår kedja att bli bättre och spela hårt. Vi tränade hårt.

Utöver det hade han allt man kunde önska av en spelare. Han kunde överlista sin motståndare på flera sätt. Hans skicklighet saknade motstycke och han var, med sina 193 centimeter och 108 kilo, större och starkare än de flesta. Det fanns spelare som fysiskt kunde mäta sig med honom men han var på en annan nivå än alla andra.

Han förändrade sättet som motståndarna spelade mot Flyers. Deras första tanke var: "Hur ska jag spela mot Eric ikväll? Hur ska jag stoppa honom?" Det påverkade lagen mentalt redan innan pucken släpptes. Han var deras huvudfokus. Motståndarna försökte alltid spela deras bästa checking-kedja och bästa backpar mot honom. Eric hade ett starkt temperament med tanke på hans tävlingsinstinkt och det tvingade dom att prova olika saker. Det var ett ständigt schackspel där motståndarna försökte få Eric att inte spela sitt vanliga spel, vilket slutade dåligt.

Det, i sig, är en hyllning till hur bra han var. Han mötte de bästa och dominerade ändå. De lyckades aldrig stoppa honom. Hans attityd var alltid "Spela ditt bäst och låt mig göra mitt." Och han vann nästan varje gång.

Utanför isen var han för det mesta avslappnad. Han var enkel att umgås med. Jag anser att han var en riktigt bra lagkamrat som var väldigt omtyckt. Man kunde inte tro att han var en superstjärna. Han var alltid där och skämtade med alla andra, han var en av grabbarna. Det som hände utanför hockeyn - kontroverserna - lade sig spelarna, helt ärligt, inte i.

Skadorna hämmade honom så klart. Han var på toppen av sin karriär när han råkade ut för ett flertal hjärnskakningar och han tvingades att lägga skridskorna på hyllan redan vid 33 års ålder med endas 760 grundseriematcher i NHL. Det finns inga skäl att tro att han inte skulle fortsatt att dominera under flera år till. Då man vet hur stark hans vilja att spela, sättet han förberedde sig på hade han fortsatt på inslagna spåret, utan tvivel.

Men det bästa nu är att det här handlar om vad han gjorde. Han förtjänar vad han får. Han ska vara med i Hall of Fame. Han fick vänta i sex år även om jag tycker att han borde ha blivit inröstad direkt. Men det tillhör det förgångna. Big E är nu där han hör hemma. I hockeyns Hall of Fame.

Se mer