Ingen spelare är större än laget och om en tränare ber någon att spela på en annan position kommer killen naturligtvis att göra det, även om det säkert skulle vara ovant. Vissa spelare skulle producera på sin nya position men kanske inte i samma utsträckning. Tänk er att se Alexander Ovechkin på högerkanten istället på hans naturliga vänsterposition. Ovant, och kanske obekvämt.
Men hans målsinne skulle naturligtvis rendera en och annan fullträff ändå. Även om det kanske inte skulle vara i samma takt som det vi ser idag. Det skulle säkert även gälla spelare som Sidney Crosby, Evgeni Malkin och Connor McDavid för att nämna några.
Relaterat material: [Fenomenet Connor McDavid fortsätter imponera]
Sedan finns det spelare som har mindre problem med omställningen och som kan användas på flera positioner. Det mest extrema exemplet på senare tid är kanske San Jose Sharks Brent Burns. Burns inledde sin NHL-karriär som forward, men hans dåvarande tränare i Minnesota - Jacques Lemaire - såg en framtid för Burns som back. Men under säsongen 2008-09 varvade han faktiskt mellan back och forward från match till match. Det var dock det enda året han genomgick denna extrema positionsväxling på kontinuerlig basis.
I mer modern tid finns det flera svenska exempel på spelare som byter position och kan göra det med kort varsel och ofta med bra resultat. Henrik Zetterberg spelade länge på högerkanten i Detroit, där han flankerade det ryske spelsnillet Pavel Datsyuk. Anaheims svenske prickskytt Rickard Rakell draftades som center men har under stora delar av karriären även spelat ute på kanten där han skördat stora framgångar. Det är ingen större hemlighet att Ducks har velat fram och tillbaka gällande cementeringen av Rakells position. Redan förra säsongen gick diskussionerna heta i Orange County om svensken skulle kliva in i mitten och med Ryan Kesler borta bitvis blev så också fallet: