Skip to main content

Dupuis njuter av chansen att åka med bucklan

av Amalie Benjamin / NHL.com

SAN JOSE – Innan Stanley Cup Final startade, visste Pascal Dupuis att det här inte skulle bli som den senaste 2009.

Han skulle titta, inte spela, uppleva den från obekvämheten i kavaj och slips, drabbad av återkommande blodproppar som gjort att han tvingades gå i pension, något han inte var beredd att acceptera. Eller, åtminstone inte som han riktigt hade accepterat medan han upprepade gånger ignorerade sin kropp med att vara kvar på isen när han visste att han inte borde, och förlängde karriären så långt han möjligen kunde tills sanningen och hans hälsa avslutade den.

Han tog av sig kavaj och slips i slutet av match 6 på söndag, satte på sig Pittsburgh Penguins uniform för en sista gång runt isen, en sista gång med armarna lyfta och bucklan ovanför honom.

Det här var hans sista ögonblick.Sidney Crosby tog hans skridsko med bucklan, kysste den och gav den till publiken i SAP Center och de trofasta som hade sett sitt lag vinna NHL mästerskapet på plats. Han gav den till Trevor Daley, som bröt foten i Eastern Conference Final och inte hade spelat i den här rundan mot San Jose Sharks.Och Daley lämnade över den till Dupuis, som inte hade spelat sen 6 december.

Han lyfte bucklan, klädd i sin tröja Nr. 9, hans sista framträdande som hockeyspelare, medan jublet steg.

"Det är en fantastisk känsla,"sade Dupuis. "Givetvis visste jag att det är sista gången jag skulle ta på mig den här och komma in på isen (och vinna) Stanley Cup är förstås ett stort ögonblick.

"Det var enort. Jag titta på ägaren, personalen, och tackade alla och tog mig över till min fru och barn som var där, så jag lyfte den en gång (till)."

Men att komma hit var inte lätt. Nej, långt ifrån. Det var nästan som tortyr, att se hans lagkamrater spela och kämpa och göra allt som han alltid hade gjort, att hållas borta från att titta. Det här var inte så här Dupuis ville att det skulle ske.

Men han surade inte. Det är inte hans stil.

"Inte alls,"sade han. "Det var svårt för mig personligen, men deprimerad, inte alls. Man ser hur dom spelade, vinnande hockey och det är vad som är viktigt för mig, att dom här killarna vinner. Självklart visste jag att jag inte kunde spela."

Han ville vara där ute, med sina lagkmrater. Han ville spela. Han kunde inte.

"Det är definitivt svårt,"sade Dupuis. Jag kan inte jämföra med (att vinna 2009)för då var jag på isen, och kämpade för att vinna mästerskapet. Det är det svåraste i livet. Det är det svåraste bucklan att vinna. Men just att inte kunna vara med och inte vara en del i det, det var definitivt svårt, men inte jämfört med dom här killarna som vann det."

Det här var inte vad han hade sett fram emot. Jo, kanske att få vara med och lyfta bucklan på slutet av säsongen. Men inte resten, inte blodpropparna, inte den påtvingade pensioneringen.

"Man kan aldrig planera det, sade Dupuis. "Man planerar inte det. Men det faktum att jag är här nu, jag njuter av det."

När Dupuis hade gjort sitt varv, räckte han bucklan till Marc-Andre Fleury, som tog emot den med ett leende. Dupuis var klar, satte sig med sin familj och till sitt liv efter hockeyn, och funderade på vad han ska göra härnäst.

Dupuis erkände att han hade en önskan innan Cup Final, när han reflekterade tillbaka på vägen hit och på en framtid som han inte riktigt förstår eller fattar. Han hade vänt sig mot en stor poster med bucklan och hoppats att hans namn skulle finnas en gång till på trof’en.

Han hade samma hopp när bucklan var vunnen.

"Jag skulle älska det,"sade han innan han gick iväg till sin familj. "Det skulle vara stort. Jag hoppas verkligen att det ska vara där."

Se mer