De starkaste ögonblicken från NHL-året 2018

Välkommen till Fredagspanelen. En artikelserie där NHL/sv's skribenter en gång i veckan bjuder på sina tankar och diskuterar några av de hetaste eller mest aktuella frågeställningarna från världens bästa hockeyliga, NHL. Den här veckan listar NHL/sv's redaktion sina bästa personliga minnen från hockeyåret 2018.

Vad har egentligen varit bäst, roligast eller mest minnesvärt från 2018? William Karlssons 43 mål? Eller Vegas väg till Stanley Cup-finalen? Kanske är det bilden av när Alex Ovechkin sträcker Cup-finalen över huvudet eller när Rasmus Dahlin klev upp på podiet som förstaval i draften?
Som ni märker … det finns en hel del alternativ att plocka från vilket gör uppgiften ganska svår. Vi lät vår redaktion plocka ut sina bästa minnen och berätta lite närmare om dem.
Sixten Funqvist - @funqvist - Korrespondent NHL.com/sv
Hockeyåret 2018 har innehållit en otrolig massa underbara händelser. Capitals resa till sin efterlängtade Stanley Cup slår kanske högst rent sportsligt. Men för mig var årets största händelse det faktum att Victor Hedman äntligen vann Norris Trophy.
Visst, konkurrensen är knivskarp men jag är lite förvånad att utmärkelsen kom först nu.

Det är ytterst sällan en Norris-vinnare inte spelar i något topplag och Hedman är inget undantag, men när de tidigare årens vinnare varit något klarare lysande stjärnor har Hedmans insatser varit ledande i ett lag kryddat med spetskompetens. Tampa Bay ska vinna Stanley Cup inom de kommande åren. Det är egentligen konsensus i hockeyvärlden. Undertecknad tror därför att Hedmans insatser under de senaste åren - inte bara 2018 - därför har varit lite undanskuffade i den maskin som Bolts är. Men när man studerar Victor Hedmans spel under en, två, 82 matcher är det sällan en felpass, sällan en felplacering. Sällan en miss.
Vi svenskar blev "bortskämda" av Nicklas Lidströms bländande spel under två decennier. Därefter riktades blickarna mot Erik Karlsson i stormedia. Victor Hedman har inte flugit under radarn och den pålitlige arbetshästen från Örnsköldsvik briljerar dag ut och dag in. Att han spelar nästan tre minuter mindre per match i år skulle jag tro har att göra med Jon Coopers vilja att rotera manskapet hårdare för att laget ska vara piggare framåt vårkanten.
I mitt tycke är Victor Hedman NHL's bäste back.
Jag blir inte förvånad om han därför, som förste spelare sedan just Lidström 2007 och 2008, vinner sin andra raka Norris strax innan vi alla tar lite semester framåt sommaren. Och det gör ju i sin tur att undertecknads val för största hockeyhändelse under 2019 redan har fått en het kandidat.
Läs också: [Bäst i ligan - kan något lag rå på Tampa?]
Sebastian Noren - @SebNoren - Korrespondent NHL.com/sv
För mig var årets höjdpunkt att åka få till Washington D.C. för att bevaka match 3 mellan Washington Capitals och Vegas Golden Knights i Stanley Cup-finalen. Det började med en maratonkörning från södra Ohio till den amerikanska huvudstaden. Det var en trevlig resa som tog mig genom Ohio, södra delen av Pennsylvania, med små avstickare in i West Virginia och Virginia och till slut in i Maryland i fint försommarväder. Resan spenderades mestadels med att lyssna ikapp diverse hockeyrelaterade podcasts som jag hade sparat för den drygt åtta timmar långa körningen.
Efter en snabb incheckning på hotellet mötte jag upp journalister från alla världens hörn på ett lokalt hak (stort tack till Per "gudfadern" Bjurman för inbjudningen). Matchen i sig var en grym tillställning, och tänker jag tillbaka på det ringer det i öronen efter det enorma trycket som var inne i arenan. Att sitta på den ihopkastade extra pressläktaren var extremt charmigt, och det var några som tyckte det var lite roligt när de svenska skribenterna mumsade på "Swedish fish"-godis under periodpauserna. Det blev en väldigt lång natts arbete, följt av en lång körning tillbaka på morgonen, men hela upplevelsen var extremt givande och lärorik. Ett minne för livet.
Peter Ekholm - @ekholmpeter - Korrespondent NHL.com/sv
Jag hade bara hört, läst och sett på TV om Connor McDavid. Hur snabb han skulle vara, hur bra spelsinne han skulle ha och att han var minst en klass bättre än alla andra. Men innan jag ville uttala mig, behövde jag se det med egna ögon. När jag därför åkte till Edmonton i mars var det delvis för att bli bevisad allt det som jag fått inpräntat i huvudet. Och jag skulle inte bli besviken.

I sex matcher fick jag se världens bästa(?) hockeyspelare live. Och allt jag hört stämde. Den eleganta skridskoåkningen, förmågan att vända ut och in på en försvarare och betydelsen för sitt lag … ja, allt det kom fram. Connor McDavid dominerade verkligen på isen. Och utanför. Han var centrum i omklädningsrummet, när han väl gjorde intervjuer, och för mig var det en annorlunda upplevelse att se en superstjärna på så nära håll i en hockeymetropol som Edmonton.
Jag skulle få se McDavid två gånger till under 2018. I VM i Köpenhamn och under Global Series i Göteborg där hans Oilers inledde säsongen 2018-19. Jag var lika imponerad då och jag kommer säkert vara det nästa gång jag ser honom live igen.
Hampus Duvefelt - @TheAlphaFuryan - Korrespondent NHL.com/sv
Jag behövde inte gräva särskilt djupt i minnesbanken för att hitta mitt starkaste ögonblick från NHL-året 2018. Det var ett genuint, känslosamt ögonblick som gjorde starkt intryck på mig och som fortfarande dyker upp i mina tankar med jämna mellanrum.
Efter att med 21 poäng (åtta mål, 13 assist) på 24 matcher i allra högsta grad ha varit en bidragande orsak till Washington Capitals Stanley Cup-triumf, kunde T.J. Oshie äntligen kosta på sig att slappna av. Han firade vilt med sina lagkamrater på isen i T-Mobile Arena, men skannade hela tiden av den klunga journalister och anhöriga som långsamt strömmade in på isen.
Hans blick sökte efter familjen. Framförallt efter hans pappa Tim. Tim Oshie som sedan 2012 kämpat mot Alzheimers sjukdom.
När en tårögd Oshie, efter att ha kramat om pappa Tim och hjälpt honom lyfta Stanley Cup-bucklan, anlände till NBC's intervjumick fick han frågan vad det betyder att få uppleva det här med sin pappa:
- Min pappa han… han minns inte så mycket nuförtiden. Men det här kommer finnas kvar hos honom för evigt. Det kan jag lova.
Jag behövde inte gräva särskilt djupt i min minnesbank för att få fram bilden av Oshie och hans far, omfamnandes i glädje. Jag tror, och hoppas, att Tim Oshie inte behöver gräva alltför djupt heller. Jag hoppas att ögonblicket finns kvar hos honom för evigt.

Otto Marand - @OttoMarand - Korrespondent NHL.com/sv
Det där är ett riktigt starkt ögonblick Hampus och som blödig snyftis väljer jag ett par andra ögonblick från det gångna året där i alla fall mina tårkanaler fick genomgå ett funktionstest.
Jag talar om Henrik och Daniel Sedins farväl från NHL i slutet förra säsongen.
Två fantastiska personer som både på och utanför isen var riktiga föredömen och ambassadörer för sporten under sina 17 år med sitt Vancouver Canucks.
Nu meddelade tvillingarna att de med tre matcher kvar på spelschemat att de skulle avsluta sina aktiva karriärer efter säsongen.
Tre matcher och tre chanser återstod att se deras spel och hylla de båda som genom åren blivit synonyma med laget och staden.
Spelare och ledare från hela NHL stämde upp i en mäktig hyllningskör och överöste Henrik och Daniel med lovord i Vancouver gick fansen man ur huse och fyllde Rogers Arena under tvillingarnas två sista matcher.

Den sista hemmamatchen i karriären fick ett avslut som hämtat ur historieböckerna då Henrik spelade fram Daniel som pangade in sitt andra mål i matchen och avgjorde matchen mot gästande Arizona Coyotes 2:33 in i förlängningen.
Tvillingarna utsågs till matchens enda två stjärnor och tog ett par varv inne i rinken och tackade publiken innan de lämnade isen i Rogers Arena för sista gången till de taktfasta ropen "Go Sedins Go", "One More Year" och "Hall of Fame"!
Otroligt mäktiga scener.
Nästan lika häftigt tycker jag att se bortapublikens hyllningar i Sedinarnas allra sista framträdande. Edmonton Oilers stod för motståndet och publiken i Rogers Place visade prov på hockeykunnande och klass då de tackade av och hyllade de bådas karriärer och briljans.
Snyft.
Janne Bengtsson - Korrepsondent NHL.com/sv
Det var dagen många aldrig trodde skulle komma: den dagen då Erik Karlsson trejdades från Ottawa Senators, den klubb han representerat under hela sin dittills nio år långa och framgångsrika NHL-karriär.
Men den kom.
Och Karlsson tog ett tårfyllt farväl av staden han gjort till sin. Han visade känslor men samtidigt också att han är en yrkesman.
- Jag trodde inte ens i mina vildaste fantasier att jag skulle tvingas lämna den här staden, men tyvärr är det så. Jag måste gå vidare i yrkeslivet, sade Erik Karlsson.
Han tog hustrun Melinda, sin hockeytrunk och sina käraste prylar och satte sig på planet till San Jose.
- Vi hade en komfortzon där i Ottawa där vi visste att allt funkade. Vi hade alla vänner och allt sådant, så det har blivit en stor omställning. San Jose är annorlunda, att bo här är något annat, olikt det jag hade tidigare. Det är ju en spännande del av livet, att hitta nya saker, sade Erik Karlsson till NHL.com/sv.
Karlssons flytt visade också att hockeypubliken i Nordamerika inser spelets villkor på ett sätt som den svenska publiken ofta inte gör: när en trejdad spelare kommer "tillbaka hem" hyllas han. I Sverige hatas han.

Erik Karlsson hyllades när han återvände till Ottawa den 1 december. Gamle Ottawavännen Daniel Alfredsson, som själv upplevt samma sak, åkte med honom till arenan.
- Han klarade det bra. Jag visste att det skulle bli känslosamt och märkligt. Det går inte att förbereda sig på det, man måste uppleva det. Jag rådde honom att bara glädjas och suga in det när det händer.
Kärleken svämmade också över så fort pucken släppts och Erik Karlsson hyllades när han tog pucken första gången.
En video som visade hans år med Senators kördes sex minuter in i perioden, och resulterade i en stående ovation. Karlsson log, men hade tårar i ögonen. Han åkte längs sargen och vinkade åt fansen.
- Jag har en massa bra minnen från den här arenan, sade Karlsson. Jag draftades här. Jag har spelat nästan hela min karriär här. Så det var roligt att få komma ut här en gång till och inför den här publiken. Det var en fin tid, men nu är det skönt att gå vidare.
Få de senaste nyheterna från NHL på Twitter via [@NHLsv]
Uffe Bodin - @UffeBodin - Korrespondent NHL.com/sv
Alexander Ovechkins jättevrål var en ventil, en ventil för år av frustration, tillkortakommanden och kritik för otillfredsställande slutspelsinsatser. Men till slut stod han där med Stanley Cup-bucklan i famnen - som en vinnare. Washington Capitals firande på isen i T-Mobile Arena i Las Vegas var känslosamt på många sätt. Men det mest magiska ögonblicket var när jag på nära håll fick se hur Ovechkin och Nicklas Bäckström, symbolerna för Caps tidigare misslyckanden, äntligen fick fira tillsammans. Ett av de mest dynamiska radarparen i NHL i modern tid som gemensamt såg till att skänka hopp till en organisation på dekis när de kom till klubben under andra halvan av 00-talet. Hoppet såg aldrig ut att infrias. Capitals hade flera gyllene grundserier där de dominerade stort och där Ovechkin vräkte in mål på Bäckis assist, men när det väl kom till kritan i slutspelet stötte de på en het målvakt eller ett Pittsburgh Penguins vars toppspelare överglänste Caps dito. Men i 2018 års slutspel var det Ovechkin, Bäckström som tillsammans med Evgeny Kuznetsov dominerade mot motståndare som Sidney Crosby, Evgeni Malkin, Steven Stamkos och Nikita Kucherov. Äntligen fick de bevisa att de kunde vara bäst när det gäller. Och det var en fröjd att se.