Skip to main content

De bästa NHL-svenskarna. Idag: plats 20-16

av Janne Bengtsson / NHL.com

I den här unika artikelserien kommer NHL.com/sv att ranka de 20 bästa NHL-spelarna från Sverige.

Idag tittar vi närmare på spelarna rankade nr 20-16. Nästa onsdag, den 12 augusti, är det dags för spelarna på plats 15-11 och den 19 augusti för spelare 10-6 på vår rankinglista. Den 26 augusti, slutligen, presenterar vi de fem bästa svenska NHL-spelarna genom alla tider.

Ni får gärna komma med synpunkter och diskutera och dela den här rankingen på Facebook och twitter.

20. Mattias Norström

Luke Adam

Mattias Norström

career Statistics
GOALS: 18 | ASST: 147 | PTS: 165
SOG: 757 | +/-: 8

En gång ändrade auto-korrigeringen på denne reporters laptop omdömet "försvarsklippan" Mattias Norström (Mattias Norstrom) till "den försvarslösa flickan"... Inget kunde naturligtvis vara mer fel. Under 16 säsonger, däribland elva i Los Angeles Kings där han också tjänstgjorde som lagkapten i sex år, var Norström backklippan som hela laget kunde luta sig emot. Under många år i backpar med Rob Blake blev det totalt 808 matcher för Kings, där Norström fortfarande är en ikon.

Mattias Norström inledde sin NHL-karriär 1993, som 21-åring i New York Rangers dit kan kom från AIK i elitserien. Han spelade i Rangers i tre säsonger och avslutade NHL-sejouren med två år i Dallas Stars.

19. Calle Johansson

Calle Johansson är en av våra allra största ishockeybackar. Med sina 535 poäng (119 mål/416 assister) på 1109 matcher i grundserien i NHL och ytterligare 55 poäng (12/43) på 105 slutspelsmatcher om Stanley Cup, har Johansson bara tre svenska NHL-backar före sig i statistiken: Nicklas Lidström (Nicklas Lidstrom) som nådde 1142 + 183 slutspelspoäng, Börje Salming (Borje Salming) med 787 + 49 och Fredrik Olausson på 581 + 29 poäng.

Johansson krönte NHL-karriären med några år som tränare i Washington, innan han av personliga skäl flyttade hem till Sverige för ett år sedan.

Efter elitseriedebuten som 16-åring och SM-guldet med Björklöven 1987, flyttade Calle Johansson till NHL och Buffalo Sabres som 20-åring 1987. Det blev två säsonger i Buffalo och sedan var Calle under 15 säsonger en av de absolut bästa spelarna i Washington Capitals.

En karriär han kan vara stolt över. Fast själv håller han inte med helt.

- Jag är väl aldrig riktigt nöjd... Jag önskar att jag hade varit mer offensiv, jag var nog lite för blyg i vissa lägen. Man kan vara laglojal även om man är mer på tå. Det är lättare att vara nöjd med hur allt är, istället för att ställa sakerna på sin spets, sade Calle nyligen.

Trots att Calle Johansson bara gjorde 38 landskamper för Sverige, så är han meritmässigt en av de största Tre Kronor-svenskarna: han vann dubbla VM-guld med Tre Kronor i Åbo och Helsingfors 1991 och i Prag 1992.

18. Tomas Holmström

Tomas Holmström (Tomas Holmstrom) är, enligt min mening, en av Sveriges mest underskattade ishockeyspelare. Även om Holmström snittade drygt en halv poäng per match under 1026 grundseriematcher med totalt 530 poäng (243 mål/287 assister) och dessutom fyllde på med 97 poäng (46/51) på 180 slutspelsmatcher med Detroit Red Wings, är det inte främst som målgörare den stabile norrbottningen är känd. Utan som en spelare som tog kopiösa mängder stryk för sitt lag. Hur många mål Detroit gjorde när Holmström flyttade backar och skymde målvakten i motståndarlaget är omöjligt att räkna ut. Holmström fick så mycket stryk mot ben och kropp, att han oftast spelade med skydd både fram och bak.

Men det hårda arbete Holmström gjorde, och alla de klubb- och knytnävsslag han tog emot, lönade sig. Pite-sonen fick lyfta Stanley Cup-bucklan fyra gånger, 1997, 1998, 2002 och 2008, och fick dessutom fira med en olympisk guldmedalj runt halsen i Turin 2006.

Tomas Holmström anslöt till Detroit som 23-åring 1996, efter SM-triumfen med Luleå på våren samma år. Han spelade i Red Wings i 15 slitsamma säsonger.

17. Mikael Renberg

Mikael Renberg vann aldrig Stanley Cup - "bara" ett VM-guld 1998 - men googla på "NHL:s mest kända kedjor" så kommer Renbergs namn upp som en av de tre i "Legion of Doom". Philadelphia Flyers drygt 300 kilo tunga anfallsformation med Renberg, Eric Lindros och John LeClair satte skräck i motståndarna och imponerade på fans och media.

Så´nt är meriterande.

Under tre säsonger, 1995-1997, gjorde kedjan 666 poäng (305 mål/361 assister) för Flyers, och skrev därmed in sig i hockeyhistorien på samma historieboksida som Los Angeles Kings "The Triple Crown Line" där Marcel Dionne, Charlie Simmer och Dave Taylor 1981 stod för NHL-historia när varje spelare i kedjan gjorde över 100 poäng. I historieboken finns också bland andra Buffalo Sabres 70-talskedja "The French Connection" med fransk-kanadensarna Gilbert Perrault, Rick Martin och Rene Robert, liksom "The Punch Line", Montreal Canadiens berömda anfallsline med Toe Blake, Elmer Lach och Maurice "Rocket" Richard som dominerade ligan under 30- och 40-talen.

Samt, alltså Legion of Doom.

- Ja, det var en kul tid. Men jag kommer ihåg att min mormor Maj-Britt aldrig kom överens med det namnet. Hon var religiös och tyckte inte att något med domedagen var så´nt jag skulle hålla på med, berättar Mikael Renberg för NHL.com.

- Det var inte vi som kom på namnet, utan Jim Montgomery, en av lagets centrar, minns Renberg.

Kedjan skapades säsongen 1994-95 då LeClair värvades över från Montreal Canadiens mitt under säsongen. Säsongen efter gjorde den 318 kilo tunga kedjan 255 poäng (121/134): Eric Lindros 115 poäng (47/68) på 73 matcher, John LeClair 97 (51/46) på 82 och Mikael Renberg 43 (23/20) på 51 matcher.

- Både Lindros och jag hade bra säsonger bakom oss, men LeClair var ingen stjärna när han kom från Montreal. Han lyfte i Flyers. Vi kände ganska snabbt, i andra matchen tror jag det var, att vi trivdes väldigt bra tillsammans.

- Vi fick ett rykte om oss att vi bara var bra när vi kunde checka ner motståndarna och jobba, men det stämmer inte: vi var väldigt bra på snabba kontringar och spel rakt på. Det blev många poäng på det sättet, säger Renberg till NHL.com.

Mikael Renberg spelade för Flyers i sex säsonger, i Tampa Bay Lightning i två och i Toronto i tre. Dessemellan hann han med 15 matcher för Phoenix Coyotes säsongen 1999-2000. Totalt blev det 728 matcher och 502 poäng (206/296) för Renberg.

- Den bästa tiden var den i Philadelphia, säger Renberg. Jag grämer mig lite över åren i Toronto, jag fick inte alls ut det jag kunde. Jag hade en höftskada och den plågade mig hela tiden. Det var först när jag kom tillbaka till Sverige som jag fick hjälp, och då kunde jag ju spela tre säsonger till.

16. Tomas Sandström

I svensk hockeyhistoria är Tomas Sandström (Tomas Sandstrom) för alltid inskriven som den som gjorde det vackra och viktiga målet som strax före full tid gav 2-2 mot Sovjet och guldet i VM i Wien 1987, det första svenska VM-guldet på 25 år.

Sandström var tidigt en omtalad spelare på rinkarna runt Sverige, och när han lämnade Fagersta för Brynäs som 18-åring 1982, hade han redan rykte om sig att vara en av de tuffaste anfallsspelarna. Elitseriestarten blev en succé: han gjorde 37 poäng (23 mål/14 ass) på 36 matcher, och slutade på tredje plats i elitseriens (nuvarande SHL) målliga efter Färjestads Håkan Loob (Hakan Loob) och Thomas Rundqvist.

Då hade New York Rangers fått upp ögonen för Sandström, som flyttade till NHL inför säsongen 1984-85. Det blev snabb succé igen: 59 poäng (29/30) på 74 matcher för Rangers där Sandström spelade i knappt sex år, innan han mitt under säsongen 1990-91 såldes till Los Angeles Kings. I Kings nådde Sandström sin karriärsbästa poängnotering 1991, med 89 poäng (45/44) på bara 68 matcher.

Stanley Cup valde dock att hålla sig undan, trots att Sandström spelade slutspel 13 gånger på sina 14 NHL-säsonger och bland andra storheter kamperade ihop med både Wayne Gretzky och Mario Lemiuex. Tills 1997, då Pittsburgh Penguins skickade honom till Detroit sent under säsongen och Sandström äntligen fick lyfta bucklan.

Totalt blev det 937 poäng (426/511) poäng för Sandström under 1122 matcher med 1376 utvisningsminuter för fem klubbar: Rangers, Los Angeles, Pittsburgh, Detroit och Anaheim.

Se mer