Skip to main content

Burns och hans eklektiska smak utanför isen

av Amalie Benjamin / NHL.com

SAN JOSE – Det är svårt att helt och hållet beskriva Brent Burns, och ändå så otroligt enkelt. Han är allt du tror om honom, en i övernaturlig storlek approximation av en sagofigur, en älskare av ormar och iguanas och andra föga uppskattade varelser, miliär entusiast, en klädsnobb, reslysten, överdrivn, pappa och en förbannat bra hockey spelare.

Han är bokstavligen färgstark, med sina tatueringar och tänder som saknas och hans förmåga att anlägga ett skägg som liknar Rip Van Winkles.

Tänk er: Framtidens San Jose Sharks back är 11 år. Hans teknik coach, Jari Byrski, hade ordnat en teknik tävling som är på NHL All-Star Game, som Burns skulle bli uttagen till för första gången ungefär 15 år senare. Men det här är 1996, så låt oss inte gå händelserna i förväg.

Så föreställ er: Där är ett omklädningsrum för 20 spelare, som är fullt av 30 eller 40 pojkar och en av dom – ja, Burns – står på en bänk för att hänga upp några av sina saker och han börjar skrika i rummet.

Skulle Byrski vilja veta vad Burns fick av sin pappa när han fyllde 11 år? Skulle han?

Självklart. Varför inte?

Coachen förväntade nya skridskor, ny utrustning, de vanliga presenterna till en kanadensisk hockey spelare från en pappa som var intresserad att stödja den kärleken.Han förväntade sig att han skulle plocka fram en gåva ur väskan, något glänsande och nytt.

Killen tog av sin sin T-shirt.

”Han visar mig axeln här, nära sin biceps, han visar mig en tatuering,”säger Byrski. ”En tatuering av en hockeyklubba med en Kanadensisk flagga på. Jag var nära att ramla. Jag var tvungen att plocka upp mina tänder från golver för jag kunde inte tro mina ögon. Sån var han.”

Sån är han. I en värld där det är så lätt att stänga in sig, vara hemma och kolla på Netflix och en trångsynt miljö, gör Burns det motsatta, och som Byrski sade och andra har upprepat nästan ordagrannt, ”vad han än gör, gör han det inte halvvägs.” Nej, han breder ut sig, mot allting, mot världen. Han ser och gör erfarenheter så mycket han kan.”

”Du vet, sade Mike Malloy, en vän och tidigare utvecklare av spelare i San Jose Sharks, ”han är inte olik någon annan. Han bara visar det.”

”Jag gillar inte dom,”säger Logan Couture. ”Jag tycker att dom är fasansfulla. Han har de värsta i ligan, helt klart. Han och Don Cherry.”

Couture pratar inte om Burns tatueringar, som inkluderar en Harry Potter-image på hans lår. Nej, han pratar om Burns kavajer, iögonfallande, näthinne-brännande, mönster-skrytande feberdröms kombinationer av tyg som blivit backens signatur, och som han tar av sig och slänger på köksbänken när han kommer hem efter en bortamatch, enligt lagkamraten Brenden Dillon, som bodde hos honom i tre månader i början av säsongen.

Dom är, i likhet med tatueringarna och ormarna och en svart Mercedes sprinter, inte bara Burns bil när han åker hem under sommaruppehållet, utan transport till rinken och livsmedelsaffären. De ger en bild av honom som person.(Vissa människor kollar Maseratis, några gillar Ferraris, andra killar tycker om Honda Civics, men Burnzie, han ville ha en svart, nio-sittsig ,mikrovågs-inducerad sprinter van med våningssäng,”sade Dillon.) De är hans insida, utsida.

På torsdag, efter att Sharks vann match 5 och som gjorde att man spelar match 6 i Stanley Cup Final i San Jose på söndag (8 p.m. ET; NBC, CBC, TVA Sports) med Pittsburgh Penguins fortfarande i ledning med 3-2 i bäst-av-7 serien, var det skottskrutigt med hans vanliga fluga och ett par kamouflage loafers som gällde.

Vilket tar oss tillbaka till en ryggsäck som Burns kånkar på och som är grön, fast Dillon kan inte riktigt fatta varför Burns inte har flera olika färger och tyger som matchar hans olika kavajer.

”Där inne har han allt från en Magic Bullet (tekniskt sett en NutriBullet, enligt rapporter) till protein pulver, vattenflaskor och kläder,”sade Dillon. Vi vet inte ens för vi har försökt att lyfta den där saken några gånger och man sliter nästan ryggen av sig om man lyfter den.Den är tung. Den är inte lätt. Man måste vara 195 cm lång och väga 104 kilo om man ska bära på den varje dag.”

Vilket leder oss till militär fixeringen.

När Burns trejdades till Sharks från Minnesota Wild 24 juni 2011, var Malloy i räddningstjänsten vid U.S.Air Force och han fick numret till Burns av en gemensam vän. Dom hade befunnit sig i samma cirklar av vänner i flera års tid, kände samma människor och hade samma intressen.

Malloy tog Burns till Moffett Federal Airfield, där han tittade på ett par simulerade uppdrag, beskriven av Malloy så här: ett simulerat uppdrag i en ödelaggd miljö som hade sprängts och vi tittade på mitt team av läkare när dom gjorde sitt jobb, röjde byggnader, räddade patienter.”

Burns deltog också, klättrade och delade med sig av sin egen expertis med Malloy och hans vänner i deras militära istid på måndagar och fredagar.

Han var, som Malloy sade, ”bara en av pojkarna.”

Vilket leder oss till hans semestrar på somrarna.

När hockeyn slutar för säsongen – mycket senare den här säsongen än i någon annan i Sharks historia – är det troligt att Burns kommer att göra det han brukar göra, packar in sin fru och två barn i den där sprinter vanen och kör. Han gjorde det ifjol, stannade slutligen till i hemstaden Barrie, Ontario, där han träffade Byrski och några av hans gamla polare i en träningsgrupp, som inkluderar ibland Team Canada lagkamraten och Dallas Stars center Jason Spezza, innan han vänder hemåt igen tvärs över landet.

”Det är så festligt för han tar med sig hela familjen som reser i bilen och han har sin utrustning och kommer till rinken, sade Spezza som känt Burns sen dom gick i mellanstadiet och Burns brukade sova över hos Spezzas yngre bror Matthew.

”Han spelar och gör mål på en 16-årig målvakt och jublar som om det var ett mål i Stanley Cup slutspelet.

Vilket leder oss till skjutbanor och mixed martial arts och det faktum att Burns, när han var 16 år gammal, var Steven Stamkos favorit ’på-isen-instruktör,’sade Byrski.

”Jag glömmer aldrig när Stamkos sade till mig att Brent Burns är min favorit instruktör, ”sade Bryski. ”Det är vad han vill, när han blir stor, vill han vara som han.”

Någon gråter i omklädningsrummet fullt med svettiga spelare och media och NHL personal. Det är folk överallt. Burns känner igen ljudet omedelbart. Mitt i ett svar om Joe Thornton, säger Burns, ”Min lilla köttbulle, här.”

”Pap-pa?frågar rösten, och blir högre i begäran eller panik, det är oklart vilket. ”Pappa?, Pappa, var är du?”

Ett rödblont barn, som påminner om Burns, dyker upp. Det skulle vara nästan omöjligt att jämföra dragen mellan denna parvel och jätten, den skäggige backen med glesa tänder.”

Sharks har anledning att fira detta ögonblick. Trots allt har man just vunnit den första Stanley Cup Final matchen i klubbens historia. Den sista frågan är äntligen ställd och Burns är fri att gå. Han går med sin 4-åring, för att stjäla lite gratis material från materialrummet, ett uppdrag som sonen Jagger gärna deltar i.

Lil’ Burns är redan känd, en konsekvens av hans medverkan i pappas episka show i 2016 Honda NHL All-Star Game i Nashville när han stal showen och hjärtat hos alla som tittade.

Det är svårt att inte glädjas med Burns, svårt att inte ta notis om egendomligheterna och färgen och glädjen med vilken han närmar sig i stort sett allting. Det här är en person som kallar sig själv ”fånig åsna,” och verkar leva upp till det hela tiden. Han gläds åt världen, och världen – mer eller mindre, med hans ökande profil – gläds med honom.

Paret gick ut mot utrustningsrummet för att hitta något som dom kunde stjäla: ett litet barn i en överdimensionerad hockeytröja och ett överdimensionerat barn i en ämlös tröja och shorts.

Se mer